Alla inlägg av Johan Thornton

199228.jpg

Tre goa konserter ikväll

Refused, Bob Hund och Lina Nyberg ställer sig på scen, idag onsdag.

Ikväll spelar kultbandet Refused på Nobelberget. Dessutom får de hjälp av Dolores Haze och bara det kan vara värt biljetten. Berget öppnar klockan 19.

I andra änden av stan ställer sig ytterligare ett rutinerat gäng på scenen. Bob Hund ger en konsert i radiohuset som en del av P3 live sessions. Den här konserten är dessutom gratis och börjar 19, men radion släpper in folk en timme tidigare.

Jazzsångerskan Lina Nyberg sjunger låtar från nya skivan Aerials på Kulturhuset, en skiva som hyllats land och rike runt. Kanske läge att ta reda på varför. Konserten börjar 19.30

199133.jpg

Par i vernissage

Tisdagskvällen bjuder på konstutställningar både på Söder och i Vasastan.

Det ser ut att bli en fin kväll. Fira med att gå på vernissage, ät salta pinnar, drick ljummet vitt vin och kolla på konst.

Både Cantina Real i Hornstull och Galleri Detroit i Vasastan har verinissage ikväll, tisdag.

Den sistnämnda utställningen handlar om när vattenreservoaren i Vandadislunden började läcka och till sist dränkte området Sibirien. Konstnären heter Åsa Elieson.

I Hornstull är det Anna H Holgersson som ställer ut.

Detroit ligger på Roslagsgatan 21

Cantina Real ligger på Lindvallsgatan 11

198774.jpg

Tvingas vi äta råttor i tunnelbanan?

Johan Thornton har fått singulariteten på hjärnan.

På sistone har jag tänkt väldigt mycket på singulariteten, den punkt när vi kommit så långt i den tekniska utvecklingen att maskinerna uppdaterar och förbättrar sig själva på ett sätt som är omöjligt för oss att förstå.

Det är en kittlande tanke: En artificiell replika av den mänskliga hjärnan är den sista uppfinning vi gör. Sen sköter robotarna resten.

Och hur skulle det se ut? Nya Slussen kanske redan skulle vara klar, alla skulle ha en bostad och SL:s bussar skulle alltid gå enligt tidtabell. Klimatkrisen vore ett minne blott, så att vi i stället kunde lägga vår tid på att ladda upp oss själva i datorer och upptäcka rymden.

Eller hägrar populärkulturens dystopiska framtid? En värld när maskinerna vänder sig mot sina skapare. De få av oss som överlevde apokalypsen lever nere i tunnelbanans gångar, där vi klädda i långa rockar- och avklippta fingervantar tvingas äta råttor och värma oss vid eldar som brinner i tunnor.

Såklart finns inga svar. Och om man tror att vi når singulariteten finns det ändå inget sätt att förutspå framtiden. Jag har skrivit den här krönikan i onödan.

198778.jpg

Världens fattigaste president i Hornstull

Idag visar filmklubben Doc Lounge filmen om Pepe Mujica, Urguays president.

Filmen visas 19.00 på Lajka i Hornhuset och handlar om Pepe Mujica, den före detta blomsterhandlaren och gerillafajtern som vunnit folkets hjärta genom sin ödmjukhet.

Fler dokumentärer som kan göra måndagskvällen lite roligare är bland annat filmen om den unge Zlatan (Sergel 18.10), eller Fonko om den afrikanska kontinentens politiskt laddade musikscen (Zita 18.15 och 20.30)

197731.jpg

Snart smartare än vi

Robotrevolution blir inte så blodig som sci-fi:n gör gällande. Men revisorn kanske ska börja leta efter ett nytt jobb och snickaren får äntligen upprättelse. Möt verklighetens robotar på KTH.

Är du rädd för robotar? Maskiner utan moral och känslor som tar våra jobb. En allvetande datorhjärna som styr samhället och människor som i bästa fall är slavar i det nya systemet. (Ett värre scenario är om datorerna bestämmer sig för att använda de atomer vi är uppbygga av till något mer effektivt.)

Ok, sakta i backarna. Även om tanken på maskiner med artificiell intelligens som tar över samhället är kittlande, är vi inte så nära som vissa hoppas och andra befarar.

Antagligen händer det inte alls.

Det menar i alla fall professor Stefan Carlsson, professor i datavetenskap på KTH.

– Det kräver att man kan definiera intelligens från början, att vi har ett universalt begrepp för vad intelligens är och det finns inte. Vår hjärna är inte skapad efter en masterplan, utan är något som växt fram genom evolution så att vi ska klara oss på bästa sätt. Den går inte att kopiera.

Men domedagsprofetiorna då? Den sköna nya världen? Populärkulturen är full av apokalyptiska exempel, som Terminatorfilmernas ondskefulla nätverk Skynet, datorn Hal i Stanley Kubrics 2001 eller Matrix idé om att människor är batterier åt maskinerna. Är det bara fantasier? Inte helt och hållet. Superstjärnor som Stephen Hawking, Elon Musk och Googles utvecklingschef Ray Kurzweil har alla gått ut och varnat för riskerna för artificiell intelligens, om hur vi måste akta oss för att inte hamna i en situation där datorerna blir så pass medvetna att de kan börja förbättra sig själva efter eget tycke och smak. När det väl händer finns det ingen återvändo, inget sätt att backa tiden. Och vad datorerna då bestämmer sig för att göra med sin makt är omöjligt att förutspå.

– Vad ska man säga. Dessa herrar börjar komma upp i den åldern att de inte kommer att behöva stå till svars för sina framtidsvisioner. Dessutom är det ett bra sätt att få uppmärksamhet, säger Stefan Carlsson och lutar sig tillbaka i sin stol.

Han jobbar med datorseende, hur man lär datorer att känna igen bilder. Metoden kallas Deep learning, där man låter maskinen processa enorma mängder data där den hittar generiska mönster och lär sig av det. Ett talande exempel är när man visar en dator tusentals bilder på exempelvis en fågel kommer den till sist känna igen en fågel. Samma algoritmer används också för att lära datorer prata, skriva och förstå det talade ordet och den skrivna texten. Metoden fungerar även när man matar in data rörande exempelvis cancer.

– Det som kommer att hända, säkert inom ett par år är att datorer kommer att bli så bra på mänsklig kommunikation att vi inte märker någon skillnad om vi pratar med människa eller maskin.

Kommer datorn vara lika smart som en människa då? Enligt Stefan Carlsson kommer den i alla fall kunna mycket mer fakta. Datorn blir en kunnig rådgivare som du kan prata med på ditt naturliga språk.

Betyder det inte att datorerna tar över världen? Inte riktigt, menar Stefan Carlsson. Däremot förändrar de den, precis som den industriella revolutionen förändrade samhället. Personer vars främsta styrkor är fakta kommer inte ha lika betydande plats i samhället längre. Datorn kan sköta din bokföring, leta prejudikat i lagtexter och ställa diagnoser på sjuka människor.

– I stället är det egenskaper som redan nu definieras som det mest mänskliga, kreativitet och empati. som kommer att bli ännu viktigare. En konstnär eller snickare kanske har nog bättre framtidsutsikter än en revisor. Och det är ju intressant.

Dessutom menar han att tekniken alltid utvecklar konsten. Om en robot kan måla en tavla förflyttas gränserna för vad som är konst.

– Titta bara på vad som hände med kameran, säger Stefan Carlsson och vänder sig mot Mitt i:s fotograf.

– Kameran konkurerande inte ut den målade bilden, men förändrade konsten.

En dator som pratar är antagligen något vi kan hantera. Vad som kan vara lite mer skrämmande är när vi träffar på robotar ute i vardagen. Därför är en rådande trend inom robotforskningen att göra maskinerna mer sociala.

Lektorn och robotforskaren Mårten Björkman leder projektet Socialising Sensori-Motor Contingencies som är forskningsprojekt som ska hjälpa maskiner röra sig och kommunicera med oss på ett sätt som människor inituitivt kan förstå.

– Lite förenklat kan man exemplifiera med en sjukhuskorridor. Möter du en robot där som kanske kör prover från ett ställe till annat kan det vara svårt att veta om maskinen ser dig. Men om den kanske viker av lite till höger, saktar ner något när den passerar kommer en ömsesidig respekt uppstå; när maskinen visar att den ser och förstår oss.

Om roboten till viss del ser ut som oss är det ännu bättre. Här finns det i princip två skolor menar Mårten Blomqvist. I Japan förespråkar man robotar som är så lika oss som möjligt medan man i Europa tycker att det är bättre med maskiner som ser ut som maskiner Mårten Björkman menar att vissa mänskliga drag mänskliga drag gör att vi blir mindre skrämda.

– Jag fick ett samtal från en kvinna som frågade om råd eftersom hennes dotter var väldigt rädd för robotar. Och det kan jag till viss del förstå, säger han och fortsätter:

– De robotar vi ser på tv är oftast en agressiv Transformers-aktig sak, eller en snabb och effektiv maskin i en fabrik. Så jag skickade några videos med snälla humanoida robotar istället.

198066.jpg

Vidar firar sin debut

Hyllad trio firar första albumet i Hornstull.

Ikväll spelar bandet Vidar på Cantina real, restaurangen som fortsätter att ha örat mot gatan. (Trogna läsare minns hur deras David Bowie-kväll tog oanade proportioner)

Vidar är Vidar är systrarna Maija och Tuva Hardorp och Emmy Deivert som med akustiska gitarrer och stämsång på amerikanskt vis är någon sorts förlängning på First Aid Kit, fast ännu mer skogsdoftade.

Spelningen på Cantina real, Lindvallsgatan 11-13, börjar 20.30.

196644.jpg

Färgstark 70-talsfest på Moderna

Konstnären Moki Cherrys (1943–2009) verk ställs ut i ett stort retrospektiv på Moderna museet med premiär i dag lördag.

Det är inte helt orimligt med tanke på att hon hade ett nära samarbete med Pontus Hultén (chef för Moderna under 60-och 70-talet). På Moderna museet drev Moki Cherry tillsammans med sin man Don en öppen scen som en del av utställningen Utopier & visioner 1871–1981 som tog avstamp i den revolutionära stads­styrelsen i Paris våren 1871, den så kallade Pariskommunen.

Nu är hon alltså tillbaka och utställningen Moment fokuserar främst på hennes 70-talsproduktion, stora tygapplikationer, teckningar och kollage.

I helgen är det också sista chansen att besöka Liljevachs vårsalong för den här gången. Den tionde april packas konsten ihop för att ge plats åt Market Art Fair som öppnar 22 april, det vill säga fredag om två veckor.

Har du inte heller hunnit se Makode Lindes utställning på Kulturhuset får du snabba dig. Du har bara två veckor kvar att bli chockad, provocerad eller upplivad.

195641.jpg

Livet som aldrig tar slut på Fotografiska

Ett som är säkert är att vi föds och vi dör. Men, om vi kan leva vidare, vem tjänar egentligen på det.Om det handlar pjäsen Två punkt noll som har premiär på fredag – på Fotografiska.– Hela livet jagas vi sedan av tanken på att tiden begränsar vårt liv, säger regissören Stina Rautelin.

När den framstående mjukvarutvecklaren Elliot dör upptäcker hans fru att hennes make inte ger sig så lätt. Innan flygolyckan som tar hans liv har han skapat ett datorprogram med en virtuell version av sig själv.

Det är utgångspunkten för amerikanen Jeffrey Jacksons pjäs Två punkt noll. Dramat spelas i Sverige för första gången och ett av Fotografiskas konferensrum har förvandlats till en teater, där scenen tar lika stor plats som publikens bänkrader.

Efter sin bortgång, är Elliot död eller levande? Det som är säkert är i alla fall att omgivningen måste ta ställning till hans närvaro då han via sitt intrikat designade program dyker upp överallt där det finns en skärm och tycker, tänker, pratar och känner.

– Hela livet jagas vi av tanken på att tiden begränsar vårt liv. Det är människans drivkraft. Men vad händer med våra ambitioner om vi kan leva vidare för alltid? Och vad händer med dem som står oss nära, som inte får sörja att någon inte finns hos dem på samma sätt längre, säger pjäsens regissör Stina Rautelin.

Elliot vill leva för evigt via artificiell intelligens. Frågan är om hans omgivning är lika förtjusta i den idén. Särskilt hans affärskompanjon som sedan länge varit förälskad i Elliots fru.

Huvudrollsinnehavaren som även är pjäsens producent heter Jimmy Hanna. Det som lockade honom med en pjäs om artificiell intelligens var frågan om när programmen blir smartare än dess skapare.

– Det som är fascinerande och skrämmande är den dag datorprogrammen blir tillräckligt intelligenta för att utveckla sig själva. Är människans tid ute då, eller kommer ett AI-medvetande ha andra planer för oss, det är en eggande tanke.

195861.jpg

Fonko skildrar musikalisk boom i afrikanska länder

Rap från Senegal, housemusik från Sydafrika och Kuduro i Angola. Den afrikanska samhällsutvecklingen skildras genom musik i filmen Fonko som har premiär på Zita i morgon fredag.

– Om en politisk artist är ett undantag i väst är det snarare en regel i Afrika, säger Lars Lovén som tillsammans med filmens två andra regissörer Lamin Daniel Jadama och Göran Hugo Olsson under flera års tid rest till bland annat Sydafrika, Nigeria, Senegal och Ghana.

Regissörernas ambition har varit att hitta en gemensam nämnare för vad som skett på den afrikanska musikscenen de senaste åren. Med bred pensel målar de fram ett svar.

Det handlar dels om ett uppror mot den politiska situationen, växande ekonomier som ger växande inkomstklyftor och ökad korruption. Men framförallt är det en återgång till det egna musikaliska arvet. Artister har slutat snegla lika mycket åt väst och slutat respektera det koloniala arvet, menar den nigerianska artisten Nneka i en av de många intervjuer som filmen, som visades 2014 som en miniserie i SVT, bygger på.

Under resans gång träffar åskådaren exempelvis rapgruppen Waga 3000 från Burkina Faso. I Accra berättar den ghanesiske artisten Wanlov om hur han vill provocera stora hårda straighta män genom homosexuell åtrå samt med sin musik som han kallar Gospel porn. I Luanda hör vi Cabo Snoop om den kaosartade klubbmusiken Kuduro, musik från stadens slumområden som är baserad på traditionella rytmer och som nu spridit sig över hela världen.

– Det är en boom som inte synts sedan frigörelsen från europeiskt styre på 1960-talet. Lite förenklat upplever hela Afrikas musikscen just nu en guldålder, säger Lars Lovén.

Som en röd tråd mellan resorna över den afrikanska kontinenten ligger citat av kompositören Fela Kuti, som förutom sin musik också var känd för att vilja skapa en pan-afrikansk stat fri från kolonisatörernas förtryck.

194322.jpg

En japansk vår väntar i Vasastan

Våren i Vastastan handlar om japansk snabbmat. Två nya ställen vill fylla det goda snabbmatshålet i stan. ”Man är ju rätt trött på kebab- och hälsotallrikar”, säger Patrik Makoto Simon.

Strax öppnar Stockholms första renodlade bentorestaurang. I sann japansk snabbmatsanda lovar ägaren Patrik Makoto Simon att ingen ska behöva vänta mer än max två minuter på sin mat. I snitt ska det ta trettio sekunder.

– Japaner är grymma på snabbmat, och jag vill visa Stockholm hur mycket japansk mat det finns att upptäcka, säger Patrik när vi träffar honom i hans nya lokal högt upp på Drottninggatan.

Här ska maten serveras i lådor. Ris, nudlar, proteiner och grönsaker som du kan äta snabbt på plats eller ta med hem.

Inspirationen hämtar han från sin egen japanska bakgrund men också av singelstaden Stockholm.

– Det finns så många, jag själv inkluderad, som är singlar. Frågan är då var man ska käka efter jobbet? Man är ju rätt trött på thai, kebab och hälsotallrikar. Att äta en färdigrätt framför tv:n är inte heller särskilt sexigt.

Istället hoppas han att folk ska hänga på Bento, helst varje dag för att käka, ta en öl. Kanske träffa andra .

– Att äta ute ska vara lika naturligt som att äta hemma, säger han.

Fler som slår ett slag för den japanska snabbmaten är Totemo Ramen. Nudelsoppsstället på S:t Eriksgatan satsar på att öppna i mitten av april. Ett hål i väggen där matsal, kök och bar ryms på 30 kvadrat.

– Det är en gammal dröm jag har. Jag har länge varit förtjust i asiatiska soppor i allmänhet, och i ramen i synnerhet, säger en av initiativtagarna Peter Eneroth som öppnar stället tillsammans med Jonas Lindgren.

Att det öppnat flera andra ramenställen i stan de senaste månaderna är inget de oroar sig för.

– Det är bara roligt.

193852.jpg

De har tagit På spåret till Kungsholmen

Tv-tävlingen På spåret har kommit till Kungsholmen. Tack vare två 25-åringar som heter Erik. Resan börjar i en källare på S:t Eriksgatan och sedan vidare ut i världen.

Kompisarna Erik Jonasson Lybeck och Erik Tjernberg började med att sätta ihop en variant av SVT:s populära frågesport för lite mindre en ett år sedan. De första resorna gick till olika stopp i tunnelbanan.

Nu kör de precis som om det vore 19.00 på fredagar: Resor till tre olika städer, musikfrågor och dessutom har de återinfört det gamla momentet pekoralen. En sketch där en av programledarna spelar en känd person och deltagarna ska gissa vilken.

– Från början var det mest våra kompisar, sen spred sig ryktet och nu är det rätt populärt, säger Erik Tjernberg som har rollen som Fredrik Lindström, det vill säga domare.

Hans kompis axlar rollen som Kungsholmens yngre version av Kristian Luuk.

Att knåpa ihop en omgång tar ett par tre kvällar av idogt arbete. Då har de ofta förberett lite var och en på sitt håll först också.

– Får vi till en faktaspäckad resa, med några oväntade grejer och en ordvits då är vi väldigt nöjda. Det är väldigt kul att se hur polletten trillar ner hos deltagarna, när de förstått hur vi tänkt, säger Erik som själv följt På spåret de senaste åtta åren framför teven.

Duons egna favoritdeltagare i programmet är Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren som tävlade med journalisten Cecilia Hagen flera gånger på 00-talet.

– Det är roligt med deltagare som man först inte tror ska vara så bra. Som Filip Hammar och Fredrik Wikingsson till exempel.

Till skillnad från i tävlingen på tv får det plats långt mer än två lag i Eriks och Eriks version. Nästan 90 personer trängdes i snookerbaren nere i källaren på Biljardpalatser på S:t Eriksgatan senast.

Nästa tävlingstillfälle är på måndag 4 april.

192355.jpg

Jorden runt på 25 stationer

1873 reste Phileas Fogg jorden runt på 80 dagar. Vi gjorde samma resa på 25 tunnelbanestationer. Med jordgloben i ena handen och SL-kortet i den andra har vi jagat rätt på 25 krogar från 25 länder i Stockholms innerstad.

Interaktiv karta: Klicka på stationerna och läs om 25 restauranger från 25 länder

Restaurangstaden Stockholm experimenterar med mötet mellan det nordiska, det japanska och allt däremellan. Gamla tekniker möter nya råvaror och det hemsnickrade regerar – det finns helt enkelt ett fantastiskt -restaurangklimat i den här stan. Det är avgjort.

Men Stockholm är också ett lapptäcke av maträtter från mängder av olika länder, länder som kanske inte alltid är de som nämns när stjärnkockarna berättar om var de fått inspiration ifrån.

Så istället för de vanliga finkrogarna letade vi efter ett traditionellt indonesiskt långkok, moules frites så som de smakar i Antwerpen eller en polsk -pirog på Lech Wałesas farmors vis.

Med karta och kompass i hand hamnade vi inte i alltid på den bästa restaurangen, eller den mysigaste. Men vi hittade en restaurang från 25 olika länder nära en tunnelbanestation – vilket var resans mål.

Efter det fortsatte vi sporadiskt ut på röda, gröna och blåa linjen. Där hittade vi bland annat dal bhat från Nepal, en rätt som heter Pappas special i Bredäng och en syriansk restaurang som är en exakt -kopia på en krog i Damaskus. Alla värda -resan dit flera gånger om.

192432.jpg

Bombfabrik blir stans nya scen för fotografi

Stockholms nya centrum för fotografi öppnar i helgen. Men det är absolut inget nytt Fotografiska. De konstnärliga ambitionerna är högre än så, menar grundaren Estelle af Malmborg.

På fredag öppnar Mindepartementet på Skeppsholmen dörrarna. Den gamla vapenfabriken (här tillverkades högteknologiska sjöminor på 1800-talet) blir en ny plats för fotokonst i Stockholm.

Inspirationen har grundarna Estelle af Malmborg och Anna Eriksson hämtat från bland annat Le Bal i Paris, en mindre konstscen som precis som Mindepartementet vill vara en scen där foto och andra konstarter kan visas ihop på ett mer intimt sätt.

– Vi vill tänja på gränserna för vad som får plats under samma tak, säger Estelle af Malmborg.

Hon berättar också att de vill sänka trösklarna och nå ut till en publik som annars kanske inte hittar till en konsthall.

Och hur gör man det? Dels genom att det är gratis att gå in men också med olika samarbeten – allt från PRO till SFI, menar Estelle af Malmborg som nämner Kulturhuset som en annan förebild. Det är en av få platser i Stockolms kulturliv som faktiskt har en heterogen publik.

Däremot ser Estelle af Malmborg ser sig inte alls som en konkurrent till Fotografiska.

– Det kommer att vara uppbenbart när vi öppnar att vi är något helt annat. Vi visar inte kommersiellt foto på det viset, säger hon.

Premiärutställningen visar den 60 åriga spanjoren Alberto García-Alix. Fotografen har varit en av de centrala gestalterna på den spanska kulturscenen efter att diktatorn Franco dött. Hans råa porträtt har genom hela karriären alltid fotats i svartvitt. På Mindepartementet visar han nu utvalda verk från 70-talet och framåt.

Mindepartementet ligger på Slupskjulsvägen 26C. Utställningen med Alberto García-Alix hänger till och med 15 maj.

191027.jpg

Rasistsymboler vänds till antirasistiskt mode

En svensk tiger inte länge. Ana Londono jobbar med mode som anti­rasistiskt projekt.Det är en kollektion som ska utmana vår bild om vad svenskhet är.

En bombarjacka som har ett märke med den svenska flaggan på. Antagligen ett plagg ingen av oss är särskilt bekväm med att ta på sig, med tanke på de 90-talsnynazistiska associationerna. 
I själva verket är det en del av en antirasistisk modekollektion gjord av syskonen Ana och Pablo Londono.

– Vi vill utmana och undersöka den svenska identiteten, säger Ana Londono när vi besöker hennes studio 
i Fruängen. För vem kan bära en sådan här jacka egentligen? Och varför kan inte alla göra det? Vår ambition är att vi alla ska ha rätten att definiera oss själva och göra anspråk på Sverige som vårt hem. Ett steg är att reclaima en så laddad symbol som flaggan.

Deras projekt This is Sweden har snart pågått i två år. Under den tiden har det förutom en klädkollektion blivit en bok och en utställning baserad på tio stereotypa bilder av svenskhet som syskonen tagit fram. Nu är de på gång med en ny kollektion till sitt tvåårsjubileum.

– När vi gjorde den första var det en arg och frustrerad reaktion på hur det såg ut i Sverige då och estetiken är en hård gerillaliknande stil. Och samtidigt som den kollektionen bara blir mer aktuell varje dag så är de nya plaggen mer hoppfulla.

Ana tar fram en vit jacka som hänger på väggen i hennes studio. Den heter White tiger som är en utveckling av En svensk tiger-kampanjen från Andra världskriget som manade svenskar att hålla tyst. Tolkningar av budskapet gäller både tystnad kring svenska angelägenheter i en krigssituation, men även att man håller tyst för att vara neutral.

– Men vi tror inte att svensken ska tiga, utan ställa sig upp och säga ifrån när du hör och ser rasism, även om du själv inte är den som blivit utsatt direkt.

– Och med vår nya kollektion är vi mer intresserade av att bygga broar med dem som tycker annorlunda, för att komma vidare.

189104.jpg

Så lång tid tar det får bord på toppkrogen

Esperanto är stans bästa krog. Men där kan du få bord direkt.Värre är det på Lilla Ego där det tar tre månader att få smaka på maten.Vi har kollat väntetiderna på Stockholms toppkrogar.

När den prestigefyllda årsbästalistan från White guide, en guide över Nordens restauranger som funnits i drygt tio år, presenterades i början av veckan visade det sig att 18 av de 33 bästa krogarna låg i Stockholm. Och förutom förortssuccén Aloë låg alla innanför tullarna.

Frågan är: Hur länge måste vi vänta­ för att få bord på dessa toppkrogar, exempelvis Esperanto som hamnade överst på listan?

Svaret: Inte så länge som man kan tro. När vi ringer upp och pratar med Köksmästaren Sara Kalin visar det sig att vi kan få plats samma kväll.

Efter att ha pratat med alla 18 toppkrogarna kunde vi få plats på flera samma vecka, om vi valde att käka en vardag. På helgerna var det knepigare. Standard är en väntetid på minst två till fyra veckor men det finns alltid sätt att komma runt problemet.

Att ringa samma dag och kolla avbokningar var det vanligaste tipset vi fick från restaurangernas hovmästare.

En annan trend är att det är generellt är längre väntetid på en krog som serverar mat i mellanprisklassen. Allra tydligaste exemplet är Lilla Ego på Västmannagatan som har en väntetid på minst tre månader. Det är den längsta kön i stan.

– Vi släpper borden vid midnatt på nätet och då hugger folk, ungefär som när man bokar en het konsertbiljett, säger kocken Daniel Räms som också är en av delägarna.

Han berättar också att det varit samma tryck sedan stället öppnade för två och ett halvt år sedan.

När Mitt i Stockholm tittar in en onsdagskväll är alla åtta drop in-platserna upptagna. Vid ett av de bokningsbara borden sitter Catarina Myhrman från Enskede med familj. Hon bokade sitt bord i början av december. Nu är det äntligen dags att äta.

Vad har ni för förväntningar?

– Egentligen bara att ha en trevlig kväll.

Sen lägger hon till:

– De har ju en Årets kock-vinnare 
i köket så det är klart att man förväntar sig att maten är något extra.

189685.jpg

Dansa disco på finska i helgen

I helgen åker vi till Finland, inte riktiga Suomi utan ett finskt disco på Magiska trädgården.– Vi finnar har disco i blodet, säger arrangörerna Lina Puranen och Maija Waris.

Lina Puranen och Maija Waris hade svårt att sova i natt. De anordnar festen Finskt disco på Kvarnholmen på lördag. Lokalen rymmer 400 personer men hela Stockholm verkar vara intresserade av evenemanget.

– Finland är på tapeten nu, säger Maija.

– Jag har hållit på med finska kulturkvällar och evenemang i tio år, men inget har fått så mycket uppmärksamhet som det här, fortsätter Lina.

Maija och Lina är programledare för SVT-programmet Finnomani som har premiär nästa söndag.

I sex avsnitt träffar de bland andra tangokungen Eino Grön, regissören Aki Kaurismäki och finsk raps gudfader Asa. Genom dessa möten vill de visa att Finland är mer än en töntig kusin från öst.

– Vi vill liksom återta bilden av Finland. För även om det inte är lika b att vara sverigefinne nu som när vi växte upp i Akalla så finns ju fördomarna kvar.

Ändå är Finskt disco på lördag en orgie i kitch: Bomfunk MC:s och Da Rude på dansgolvet och en dj som heter Windows 95.

– Jo, men den delen är en bit av allt som vi älskar med Finland. Allting är lite mer prestigelöst och trender kommer och går inte lika snabbt. Och det finska är att skildra saker med humor och absurditeter, säger Maija.

Tipsen för att få en så finsk kväll som möjligt är följande: Klä dig fint, diskutera släktingars hälsa och vädret, var artig och drick finsk champagne (vodka och bubbelvatten).

– Prata absolut inte politik eller bostadspriser och släpp sedan alla hämningar på dansgolvet, säger Lina.

Finskt disco äger rum på Magiska trädgården, Kvarnholmen lördag kväll. Föranmälan krävs.

Vad vet du egentligen om Finland? Missa inte vårt quiz!

188164.jpg

Superkrog lockade Frida tillbaka till stan

Stjärnkocken Frida Ronge är tillbaka. För tredje gången har hon flyttat till Stockholm– Tredje gången gillt hoppas jag, säger kocken som blir kökschef på At six, ny superrestaurang i city.

Efter att ha bytt adress nio gånger på två år, samtidigt som hon gett allt på den hyllade restaurangen Råkultur behövdes något nytt. När dessutom en relation i samma veva tog slut flyttade Frida Ronge flyttade tillbaka till Göteborg. Och började om på noll.

– Jag lämnade Stockholm, hamnade 
i min lillebrors gamla rum hos mina föräldrar och tänkte: Jaha, vad händer nu?

En hel del skulle det visa sig.

Under de dryga tre år som Frida varit tillbaka på västkusten har hon varit med och drivit upp Vrå, stadens bästa sushirestaurang, där hon också vunnit pris för sitt goda ledarskap och hyllats för hur hon sammanfört det japanska och nordiska köket.

Nu är hon här igen. Strax efter jul flyttade hon in en funkistvåa i Hornstull som hon köpt efter att ha sett den i bara ett par minuter.

– Jag blev så förvånad när jag klev in här första gången med alla mina saker, jag trodde balkongen vette åt andra hållet säger hon och skrattar.

För det var ett snabbt, men inte helt lätt beslut att lämna Göteborg. Bara ett ännu bättre jobb kunde få en av Göteborgs mest hyllade kockar att flytta tillbaka. Erbjudandet kom från Petter Stordalen, den norske hotellmagnaten som bygger nytt på Brunkebergs torg mitt i city. Han behövde en head chef, och kreativ konceptutvecklare och jobbet var för bra för att tacka nej till.

Två hotell med fyra restauranger öppnar om exakt ett år. Frida Ronge blir kökschef för en av dem, men planerna för hur köket ska drivas är redan igång .

En ära, men också en gigantisk utmaning, menar Frida som nu är chef för en restaurang som är mer än dubbelt så stor som något ställe hon jobbat på tidigare.

– Det känns otroligt roligt, men det är klart att det samtidigt känns lite läskigt.

Samtidigt verkar inte Frida särskilt rädd av sig. Hon har en på pappret sprikrak karriär bakom sig och berättar att det ligger i hennes personlighet att våga fråga, våga ta plats och framförallt våga göra fel.

Arbetet med hur menyerna och restaurangerna ska utformas är redan igång. Sedan ska hon anställa kockar.

– Det är rätt svårt, alla duktiga kockar har ju i princip bra jobb redan. Sedan är min önskan också att det ska vara 50-50 män och kvinnor i köket.

Samtidigt säger hon att det aldrig varit ett problem för henne själv att jobba i en mansdominerad bransch. Hon är medveten om att det varit illa på sina håll, särskilt förr.

– Jag har nog haft turen att jobba med bra män också under alla år. Kockar som jag kunnat lära mig mycket av.

Precis som där hon jobbat tidigare, på exempelvis Vrå, kommer en del av maten handla om mötet mellan japanska och svenska smaker och metoder. 
I den nya restaurangen kommer man 
se mer av det varma köket. Frida har tidigare fokuserat på mest rå mat.

Varför passar köken så bra ihop?

– Japan och Sverige har väldigt lika smaker. Vi använder ättika, de använder risvinäger. Vi äter syrad fisk, sillen. De käkar syrat ris med fisk, alltså sushi. Det är ju väldigt lika smaker och tekniker.

Vilka är sushitrenderna just nu?

– Råvaran. När Råkultur öppnade 
i Stockholm var vi nog först i landet med olika toppings på fisken. Vi gjorde till och med sushi med kyckling och drog allting till sin spets. Nu är vi tillbaka i det traditionella, det enkla. Vet du hur du ska hantera en råvara, och 
i vilken säsong du kan använda den, så behövs inte mycket mer.

Jag undrar om Frida saknar att stå 
i köket. Och det gör hon. Men för att få det begäret stillat tar hon ett cateringuppdrag då och då, ett råd hon fick av sin kompis, stjärnkocken Mattias Dahlgren. Dessutom har hon haft middagar varje helg sedan hon flyttade in. Det lilla köket till trots. Balkongen fungerar bra som en extra avställningsplats så här års. Sist stod fisktacos på menyn.

– Och jag har en diskmaskin nu för första gången. Otroligt lyxigt.

Stjärnkocken Frida Ronge är tillbaka. För tredje gången har hon flyttat till Stockholm

– Tredje gången gillt hoppas jag, säger kocken som blir kökschef på At six, ny superrestaurang 
i city.

190162.jpg

Quiz: Vad vet du om Finland?

Testa dina kunskaper med Mitt i Stockolms Finlands-quiz. Här är åtta frågor på temat. Alla klagomål, invändningar eller eventuellt beröm kan skickas till: johan.thornton@mitti.se

1. 1999 släpptes en finsk låt som spred sig som en löpeld över världens dansgolv. Vad hette den?

a) Sandstorm b) Freestyler c) Who dat

2. Vilken finsk designer har gjort skor åt Lady Gaga?

a) Marimekkob) Alvar Aalto c) Minna Parikka

3. Vad hette den finska president som komikern Conan O’Brien påstod sig själv vara väldigt lik?

a) Tarja Halonen b) Sauli Niinistö c) Pehr Evind Svinhufvud

4. Vad heter rapparen som hade en hit med låter HKI för några år sedan?

a) Nääk b) Hell sinki c) Gracias

5. Regissörsbröderna Mika och Aki Kaurismäki har en bar i centrala Helsingfors. Vad heter den?

a) Café Mockba b) Den osynliga baren c) Kuuma vodka

6. När slutade Finland vara en del av Sverige?

a) 1917 b) 1809 c) 1879

7. Vilken av följande sporter är mycket stor i Finland?

a) Identifiera rågbröd med näsan b) Mästerskap i luftgitarr c) Stövelkastning

8. Vad heter konstnären som blev känd för att porträttera stolta homosexuella män, som sedermera också blev ett frimärke?

a) Tom of Finland b) Hard Harri c) Finnish Tommy

De rätta svaren hittar du här.

189232.jpg

Han vägrar leva på sin konst

Sveriges enda alternativ till Melodifestivalen, Jonas Lundqvist, vill ge plats åt freaks och mörka tankar. Men mest vill han underhålla.

Jonas Lundqvist är nervös. Inte för skivsläppet eller sin spelning på Debaser strand på fredag. Nervositeten kommer inte heller från alla intervjuer som väntar med riksmedia, utan för att träffa Mitt i Stockholm.

– Tidningen dimper ju ner hos föräldrarna, på min dotters förskola och man vill ju provocera skiten ur alla. Samtidigt vill jag ses som lite normal, säger Jonas, skattar och fyller på kaffe på café Ritorno mitt emot Vasaparken.

Skivan, Vissa nätter, är Jonas andra i eget namn och inspirationen kommer ifrån att se andra band med män i hans ålder. Då tänker han: ”Precis så vill jag göra, fast exakt tvärtom”.

Sen ångrar han sig:

– Eller fan, jag skiter i alla andra egentligen. Jag vill bara göra låtar, spela dem och underhålla en publik. Jag är det enda alternativet, den enda som inte skulle svara om Melodifestivalen ringer.

Nu är Jonas så lyckligt lottad att han aldrig varit populär nog för att få det erbjudandet, förklarar han. Då är det lättare att hålla linjen. Att hålla linjen är att vara punk: Att göra något, vadsomhelst, för att man själv tror på det och att inte falla in i de fallgropar som samhället gillrat. För när vi ska vara helt felfria blir vi också slätstrukna. Det finns inte plats för mörka tankar, något som är freaky.

– Vi är utbytbara. Om du försvinner tar någon din plats. Då gäller det att hitta det som gör dig speciell. Det vill jag påminna folk om med mina låtar.

Det har gått 20 år sedan Jonas släppte sin första skiva med bandet Bad Cash Quartet. Men att jobba heltid som artist är uteslutet. På dagarna är han tennistränare.

– Jag skulle aldrig ha min konst som ett jobb. Jag skulle inte få säga vad jag ville om det låg kommersiella intressen bakom.

Och det är viktigt att få säga vad man vill. Även om det sista han säger innan vi skiljs åt på Odengatan är:

– Framställ mig som lite normal.

187628.jpg

De tar ut karaoken på dansgolvet

Danceoke är att dansa tillsammans i ett rum och härma rörelserna till en musikvideo som projiceras på en stor skärm. På fredag kan du prova att vara med i ett kollektivt performance på Dansmuseet.

Anna Wallgren från danskollektivet Öfa håller i evenemanget:

– När du dansar vanligtvis kör du ofta din stil, och är kanske låst i den stämningen. När du härmar annan dans rör du dig på ett sätt som du kanske inte är lika bekväm med. Då öppnas nya vägar – och det har vi märkt att publiken tycker om.

Anna Wallgren berättar att de alltid anpassar sitt performance efter publiken. På Dansmuseet där de kört danceoke flera gånger tidigare är publiken bred: ung, gammal, hipp och ohipp vilket hon tycker är extra roligt. Vilka låtar och videos som används vill hon inte berätta.

– Men låtarna spelas i en bestämd ordning, för att bygga upp en viss känsla hos deltagarna.

Jag tänker direkt på Missy Elliott. Helt fel, säger Anna.

– Det är för snabba klipp. Du hinner aldrig få en känsla för dansen, men en klassisk bra låt som alltid funkar är exempelvis Kate Buschs Wuthering heights. Att steppa till Fred Astaire är svårt men funkar också, precis som Justin Biebers Sorry som har avancerad men tydlig koreografi.

Danceoke på Dansmuseet äger rum fredag 26 februari mellan kl 18.00 och 19.30. Entré: 50 spänn i dörren.

Redaktionen tipsar

Baltisk musik, Craig David-bonanza och kulturfajt. Här är tre tips för helgen.

1 Utan instrument från Baltikum

Det är inte varje dag ett estniskt a-capellaband sjunger i Vastastan. Men nu på lördag smäller det. Gruppen Estonian Voices sjunger jazz, pop och folkmusik på Scalas scen.

Konserten som kostar 150 sek börjar 16.00. Scalateatern ligger på Wallingatan 32-34.

2 Glöm 90-talet

2000-talet är tillbaka och brittiske artisten Craig David har klivit fram ur skuggorna igen. Hans konsert på Göta källare är slutsåld. Men det finns en efterfest på Mr French att gå och dansa two-step på. Vi gissar/hoppas att Dj:n spelar Artful Dodger, Wookie och kanske lite Dizzy Rascal.

Efterfesten äger rum på Mr French, Tullhus 2 Skeppsbrokajen och börjar runt 23.00.

3 Kulturmansbashing

Vi vet att vi tjatar om författarmötena på Akademibokhandeln. Men den här veckan kan det säkert hetta till ordentligt. Ebba Witt Brattström kommer för att prata om Kulturmannen och andra texter. Förhoppningsvis kan hon berätta lite om kommande boken Århundrades kärlekskrig. En vad vi förstått brutal uppgörelse med hennes och Horace Engdahls äktenskap.

Lördag 14:00 på Mäster Samuelsgatan.

187128.jpg

Plats för pingis

Det råder pingisfeber i Stockholm. Aldrig förr har så många amatörer spelat i korpen. Och med bord både på jobbet och hemma spelar vi snart lika mycket pingis som när vi var barn.

Det blir snabbt på allvar. Med ett ursäktande leende och några artiga ord försöker jag ändå spela min motståndare längre bort från bordet. Det går inte.

Hemma hos Jakob Skott i Hammarby sjöstad står det pingisbord i sonens rum. Jakob och hans fru köpte ett för att barnen skulle lära sig. Men det är mest Jakob och hans kompisar som spelar. Nu står han och jag här och spelar, mycket längre än vad nöden kräver.

– Så fort det är fest, eller middag så åker det fram, säger Jakob och berättar att varenda gäst på hans frus 40-årsfest var inne i barnens rum och mätte sina styrkor runt det lilla pingisbordet.

Dessutom spelar han varje dag på jobbet. Schablonbilden av en reklambyrå, eller ett annat kreativt kontor är att ha ett pingisbord. Här kan hjärnan koppla av medan den lilla vita bollen skickas fram och tillbaka över nätet. Plötsligt har idén till en genial kampanj uppstått. Jakob jobbar dock med IT. Pingisbordet kan dyka upp överallt.

Förr fanns det ett bord i varje hem. Alla körde pingpong och lirare som Stellan Bengtsson, Jan-Ove Wallner och Marie Svensson tog över världen. Nu verkar det sämre med den varan. Åtminstone på ytan. För om återväxten inte är särskilt stark (Sverige har inga spelare på världsrankingens topp 30-länge) har i alla fall amatörpingisen exploderat i Stockholm de senaste åren. I Korpen, serien som är till för glada amatörer har antalet lag nästan tiodubblats sedan 2011.

Med barnen som ursäkt går vi man ur huse för att köpa pingisbord. Kanske inte fullstora, men midi- och miniversionerna ställs upp i lägenheter. När barnen inte är så sugna tar de vuxna över runt de små borden och intresset för dyra pingisprylar har också ökat.

– Det är både privatpersoner och företag som kommer in och köper. Men om man ska tala om trender är det så att även amatörer lägger mer pengar på proffsigare grejer, säger Niklas Forsberg, försäljningschef på butiken Table tennis expert på Upplandsgatan.

När det handlar om bordsstorlek är det framför allt det lilla eller mellanstora bordet som tar plats i lägenheterna i stan. För, om vi ska tala mäklarspråk, våra yteffektiva innerstadslägenheter har dessvärre inte plats för ett fullstort pingisbord. Även om vi drömmer om det.

Det ultimata pingisbordet hittar vi i Danmark. Något geni på det konceptdrivna företaget MWA:s designeravdelning har tagit fram ett matsalsbord som inte bara är snyggt. Det går att veckla ut till ett fullskaligt pingisbord när efterrätten är utdukad. Dyrt. Men ändå: Det bästa av två världar.

187033.jpg

Premiär för nytt sätt att dansa jazz

Dansaren Anna Vnuk och musikern Sarah Riedel vill vara jazzkatter. Nu har de svängt ihop en föreställning tillsammans med ett annorlunda upplägg.

Jazzkatt: en person som har stil och känsla. En cool typ som älskar natten och att försvinna i musiken, men som ändå har kontakt med sig själv på en djupare nivå.

Så beskriver dansaren, koreografen och Anna Vnuk föremålet för hennes senaste föreställning Jazzkatter som har premiär nu på lördag.

Fem dansare och fem jazzmusiker delar scen i en förställning utan en tydlig berättelse. Istället vill Anna Vnuk förmedla en känsla av spontanitet, att ge sig hän till musiken. Men det handlar inte om typisk jazzdans. Istället vill Anna att dansen utgår ifrån den musik musikerna spelar och lånar från jazzens improvisation.

Detta är första gången sedan 2009 som Anna dansar i en av sina egna produktioner.

Varför slutade du?

– Jag har egentligen aldrig slutat, men jag utgick så mycket ifrån mig själv i mina föreställningar som Hårdare, snabbare Anna Vnuk eller Anna Vnuk sätter upp Cats, så jag kanske ville ta en paus från det. Men nu upptäcker jag hur mycket jag saknat det.

– Jag är småbarnsmamma nu och går inte ut på samma sätt längre. Den här föreställningen är en chans för mig att helt gå upp i musiken och dansen, fast på dagtid, säger hon och skrattar.

Mitt i Stockholm är på plats ett par dagar innan och efter ett par vänliga ord lyckas vår fotograf övertala Anna Vnuk om att även få ta ett par bilder på repetitionerna. Sedan är det fullt fokus. Urpremiären är endast ett par dagar bort. Vilka låtar som är med i föreställningen får inte heller sippra ut i förtid.

Föreställningen är ett samarbete med Sarah Riedel som förutom att vara jazzmusiker också är musikchef på Kulturhuset Stadsteatern. Hon kommer också att stå på scenen.

– För mig är den här föreställningen ett sätt att bryta mina egna mönster, säger hon.

Istället för att som vanligt utgå ifrån ord, Riedel har bland annat gjort musiktolkningar av Kristina Lugn och Tomas Tranströmers dikter, får hon en ny utgångspunkt – något som gjort det extra roligt att jobba med den här föreställningen.

Mer dans i helgen: På Stockholms andra stora dansscen, Dansens hus, fortsätter det franska temat. På fredag kl 19.00 är det nycirkuspionjärerna Compagnie Yoann Bourgeois som dansar sin föreställning Celui qui tombe.

185761.jpg

Senaste skreiket i fiskdisken

Köttbarer, hamburgerbarer och sen vegotrenden ovanpå det. Det är dags att slå ett slag för stans fiskbutiker.Mitt i Stockholm dök ner bland hummer och röding, men fick upp en torsk.

En halvtrappa ner i korsningen Norrbackagatan-Karlbergsvägen står Bengt Eriksson i köket och förbereder luncher. Mariannes fisk har legat på samma plats sedan början av 1907 och lockar fortfarande stammisar från hela Vasastan.

Just nu är det skreisäsong i stans fiskaffärer. Torsken simmar ner från Barents hav till Lofoten mellan januari och april och bygger på sig fina muskler som i sin tur blir fint vitt kött på tallriken. Fisken är faktiskt så omtyckt att den fått en egen festival som börjar nästa vecka på utvalda restauranger i Stockholm.

Annars är det mycket skaldjur som gäller. Särskilt på helgen, förutsatt att fiskarna på västkusten vågat sig ut i vinterstormarna. Det är mycket som ska klaffa för att få in rätt fisk till rätt pris. Just därför är rödingen också extra populär hos Mariannes.

– Den är god, men också odlad så priset är rätt stabilt, säger Bengt.

Men hans egna favoriter är hälleflundra och framförallt piggvar. Allt du behöver göra är att lägga in hela fisken i ugnen, när den är klar drar du av skinnet och saltar. Varken mer eller mindre. Men att någon köper en hel fisk, som man bör göra när det är piggvar på menyn, är sällsynt nuförtiden. De utpräglade fiskaffärerna och fiskdiskarna i stan blir färre och mindre, menar Bengt.

Istället säljs väldigt mycket färdiglagade rätter och annat som är förberett för tillagning. Precis samma svar får vi i fiskaffärerna på Kungsholmen, Östermalm om Söder.

– Samtidigt ser man att många nya delikatessbutiker av det här slaget poppar upp. Ställen som snackar kvalitet framförallt. Och det är väldigt kul, säger Bengt.

185838.jpg

Ohämmade fantasier inspirerade till ny utställning

Konstnären Duda Bebek inspirerades av våld sex och humor inför sin första soloutställning i Stockholm.

I sin metod har hon besökt delar av internet som hon inte varit på tidigare: platser där folks ohämmade sexuella begär får ta plats. De bilder hon sett där har sedan varit grundplåten till hennes egna målningar.

– Min utställning handlar om fantasier. Eftersom fantasin i princip är obegränsad och fri från moral är den skrämmande, men också spännande. Jag vill uppmana folk att utforska sina egna fantasier och att inte vara rädda för den, säger hon.

Bilderna har hon främst hittat via internetfenomenet Rule #34 där hobbykonstnärer lägger upp explicita bilder. Våld, sex och humor är något hon nämner som genomgående teman.

– Det som händer med bilderna är ju också att det mörka och farliga förvandlas till något annat när jag gör min version av dem. Något som kanske fortsätter att vara obehagligt men också väldigt vackert, säger hon.

Duda Bebek har tidigare ställt ut i Berlin, Göteborg, Wien och på Liljevalchs vårsalong 2010.

Utställningen Backslash Fantasy visas från och med fredag kväll på Galleri Steinsland Berliner, Bondegatan 70.

185935.jpg

Dokumentärfest i högt Tempo

Program och biljetter till Tempo dokumentärfilmfestival släpps idag.

Bland de svenska filmerna som tävlar syns bland annat Jessica Nettelbladts film om MonaLisa som kämpar med kärleken och mot droger. Det är ett projekt där regissören följt Mona Lisa i flera år. Här syns också Sara Broos relationsdokumentär med sin kända konstnärsmamma Karin Broos.

I Skörheten söker regissören Ahang Bashi anledningar till varför hon mår så dåligt när livet verkar på topp. Filmen är en resa bakåt i tiden där borträngda minnen från flykten till Sverige kommer upp till ytan.

På en specialvisning på boxningsklubben Örnen (Brännkyrkagatan) visas en dokumentär om världsmästarboxaren Frida Wallberg. När hon ska försvara sin titel mot australiensiskan Diana Prazak får hon en allvarlig smäll mot huvudet och med hjärnblödning förs hon till sjukhus och blir akut opererad, och under de kommande dagarna svävar hon mellan liv och död.

Festivalen pågår 7-13 mars och har makt som övergipande tema.

För den som vill ha mer filmfestival och inte orkar vänta till mars så börjar den Cinemafrika 25 februari – fyra dagar med filmer från fransktalande länder.

184980.jpg

Laddat Liljevalchs tar Vårsalongen in till city

Liljevachls vårsalong flyttar från Djurgården till byggkaoset mitt i city. – En galen blandning av allt möjligt, säger Mårten Castenfors, ordförande för vårsalongen.

Brunkebergs torg bakom Kulturhuset: Bland lyftkranar, män i hjälm och lastbilar som vilken sekund som helst kan köra över fotgängare eller cyklister ligger entrén till Liljevalchs tillfälliga hemvist.

Besökarna får åka bygghiss upp över takåsarna. Här, i en lokal som så småningom ska bli advokatkontor hänger de ungefär 200 verk som är vårutställningen 2016. Det är högt och låg, proffs och amatörer i en galen blandning.

– Precis som det ska vara, säger Mr vårsalong, Mårten Castenfors samtidigt som han lägger handen på skulpturen Big Heads näsa.

Han tittar på det enorma huvudet gjort av juteväv.

– Sånt här är absolut nödvändigt, ett verk som kräver sin plats i rummet.

Annars noterar vi mycket textilkonst i år. Ett iögonfallande verk av Michelangelos Yttersta domen i glaserad keramik var också svårt att missa när vi gick runt på en snabb förhandstitt. Årets utställning innehåller dock förvånansvärt lite video och foto.

Att ställa ut här är ett trångt nålsöga att ta sig igenom, varje år får Liljevalchs in över 2 000 bidrag från förväntanstulla konstnärer. Ambitionen är att hålla hög kvalitet men samtligt lyfta konstnärer som inte vanligtvis syns.

Vårsalongen har funnits sedan 1921 och är en populär tradition. Det brukar komma ungefär 90 000 besökare under de nästan två månaderna som utställningen pågår.

Tappar ni publik när ni flyttar?

– Nej tvärtom. Folk som kanske tidigare inte orkat baxa ut sig själva på Djurgården kan lättare hitta hit när vi ligger mitt i stan. De här lokalerna ger lite energi till hela utställningen, säger Castenfors.

I år har dock Liljevalchs chockhöjt entréavgiften, från 10 till 20 kronor. Anledningen: det blev så tungt att hantera alla mynt.

183504.jpg

Det krävs inte alls två för tango

Vi bor själva för att vi vill det. Ekonomiskt oberoende av andra i en stad som erbjuder massor för den som vill göra saker på egen hand. Så, vad är problemet? Möt stockholmarna som vågar gå solo.

– Du måste träna dig. Lära dig att trivas i ditt eget sällskap.

Alla som någon gång gått i terapi och berättat om skräcken över att vara ensam har säkert fått den förmaningen av psykologen. Och terapeuterna har nog rätt. I Stockholm väljer vi självständigheten. Åtminstone på pappret: Nära hälften av alla hushåll är singelhushåll och då borde vi väl också kunna ta konsekvenserna? Käka middag, gå på bio eller se en pjäs i sällskap med endast sig själv.

Mitt i Stockholm har träffat tre personer som trivs med att ibland göra -saker på egen hand.

Devi Brunson brukar gå på operan i eget sällskap. I en större grupp känner hon ofta att hon är mån om att se till att alla mår bra, men när hon gör saker själv finns en annan närvaro i jaget som hon tycker om.

– Att göra något kulturellt på lokal med sig själv som sällis är faktiskt grymt avslappnande och lite av en ögon- och öronöppnare. Du ser och hör saker på ett annat sätt än när du umgås med andra. Att kila till operan själv ger ett andrum och en paus i ett övrigt fullspäckat socialt schema både på jobbet och privat, säger hon.

Första gången på operan var Devi lite orolig för att folk skulle titta snett och undra varför hon var där utan sällskap. Men det vänliga bemötandet gjorde det lätt att trivas och hon har nu upprepat sin solosuccé fem gånger.

– Jag upptäckte redan första gången att det finns andra ensamoperabesökare, men om våra blickar möts, nickar vi mot varandra igenkännande, och låter den andra ha sin lilla tid för sig själv.

Opera är något man ändå kan göra själv. Dans, däremot, kräver sällskap. Det hindrar inte deltagarna på Dansens hus tangokurs att en lördag gå själva och dansa.

Ett ännu ännu större kliv är för många att slå sig ner på en restaurang, beställa in ett par rätter och avnjuta en bättre måltid. Men inte för Susanne Näslund.

– Det är härligt. Du får mycket bättre kontakt med servitörerna om du käkar själv, även om det inte var helt lätt i början. Alla bord är ju dukade för minst två personer. Men när jag väl kom över tröskeln var det inga problem. Jag brukar bubbla lite med folk till höger och vänster så det blir aldrig ensamt.

Hon säger också att eftersom alla hennes tre jobb, på SL, på Arlanda och på biograf Viktoria är så sociala är det skönt att hitta på saker själv. En gång i veckan går hon på bio ensam och hon ser ofta mer än en film åt gången.

Att se en film är också något folk tycks dra sig för att göra på egen hand. Kanske för att det är förknippat med mys i dialog med någon annan: Att dela en låda popcorn och viska saker till varandra i biomörkret.

– Men kom igen. Det är en bio, man behöver inte hålla någon i handen för att gå in, säger Helena Schröder, student och flitig ensambiobesökare.

Hennes vänner brukar ställa sig frågade till att hon gör saker själv. Varför vet hon inte riktigt.

– Kanske är det skamfyllt. Samhället är ju ändå uppbyggt på att man ska vara två fortfarande, fastän så många lever ensamma. Det är lite motsägelsefullt egentligen.

183304.jpg

Indieartister tar över Nalen

Grammis kaxiga lillasyster tänder framtidens stjärnor. Allt från visor till synt hyllas på fredagens Manifestgala.

I morgon kväll rullar Manifestgalan ut röda mattan på Nalen.

Manifest är musikgalan för alla oberoende bolag, artister och deras musik. En gala där alla genrer är lika tunga. Dansband och hiphop, visor och pop får lika mycket plats. Det gör också att det är priser i 22 olika kategorier som ska hinna delas ut.

Splittrat? Inte alls menar projektledarna Unn Rudolfsson och Susanne Paakkonen Sjöberg. Det är snarare det som ger galan sin själ: Ingen snabbspolning förbi de smalare genrerna.

– Vi tar all musik på lika stort allvar, och det är också det som är fint med Manifest. Vi lyfter det som annars inte får så mycket plats och vem som helst som köper en biljett får komma, säger Unn Rudolfsson

Susannne Paakkonen Sjöberg fortsätter:

– Då blir det inte heller lika förutsägbart. Det är inte bara Kent och Lars Winnerbäck som vinner varannan kategori hela tiden.

Annars trivs Manifest med att vara de andra galornas kaxiga lillasyster – trots att de ekonomiska förutsättningarna ser helt annorlunda ut.

– Nästan all musik som släpps i Sverige kommer från oberoende bolag. Men de stora drakarna tar hand om nästan all försäljning vilket gör att galan blir viktigare år för år, säger Susanne.

Manifestjuryn har traditionellt också varit snabba på att hitta talanger som senare slår igenom brett. First Aid Kit är ett färskt exempel. På scen i år står bland andra veteranen Mattias Alkberg och Aurelia Dey.

I år kliver också förutspådda stjärnan Iman upp på scenen. Hon skrev Zara Larssons monsterhit Lush life men släppte tidigare i vinter låten Sugar Deluxe på det egna skivbolaget som hon driver ihop med sin mamma.

I låten har hon tagit stora manliga artisters låtar om kvinnor och vänt begreppen ut- och in. Utan ironi är det mannen som är objektifierad. Efter första låtsläppet väntar en EP senare i vår.

– Jag fortsätter skriva som jag gjort. Förhoppningsvis kan jag bidra till att det i längden blir mindre provocerande för folk att kvinnor utrycker vad de vill ha.

181690.jpg

Hellre tidlös än stillös

Han bloggar, youtubar och poddar. Men i garderoben har tiden stått still. Kärleken till det klassiska är så stark att stilexperten Fredrik af Klercker har avsatt ett helt rum, bara för ombyten.

– Sju sekunder utan spegel.”

Svaret kommer fortare än en fingerknäppning.

Fredrik af Klercker knyter en traditionell fluga till smokingen lika fort som andra knyter ett par skor.

Men är man en av stans främsta förfäktare av traditionell herrstil är det väl det minsta man kan begära.

I fjol gav han ut boken Stiljournalen: En bok om varför sjalar inte passar till frack, om trilbyhattar, dubbelknäppta kavajer och svindyra engelska skor.

Han driver även en sajt med samma namn och sedan ett par veckor tillbaka sprider han även sin kärlek till stärkta skjortbröst i en podcast. Mediet passar. Fredrik af Klerker har ett välsmort munläder.

Lägenheten, en trerummare mitt emot Vasaparken, är inredd med tavlor, böcker och ett oöverskådligt antal nummer av Vanity Fair staplade i högar lite överallt. Men det är inte för tidningarnas skull vi är här.

Fredrik leder oss från vardagsrummet och vidare till sitt så kallade dressing room. Det är här han klär på sig för att komma i stämning inför dagens eller kvällens evenemang.

– Dessutom är en stor del av charmen med att ha ett dressing room att kunna ta en drink i samma rum medan du byter om, säger han.

Tunga gardiner ramar in det grönmålade rummet. Ljust och fräscht? Absolut inte.

– Avskalat är tråkigt. Mycket saker öppnar upp för intressanta konversationer och tankar, menar han.

På byrån bredvid helkroppspegeln ligger klockor, manschettknappar, flugor, näsdukar och andra accessoarer. Skorna står på golvet, men en hylla för ändamålet är beställd.

Flera dagar i förväg brukar han lägga ut de kläder han ska ha på sig på gästsängen som också får plats i rummet.

– Det är härligt att gå förbi och se de fina kläderna jag ska ta på mig sen. Då lyfts humöret.

Trots det genuina intresset för hur manschettknapparna ska sitta och vilka knickers som passar till jakt tycks han ha viss distans. För menar han allvar med att han vill tipsa om vilka kläder som passar för hästpolo, eller vilken pyjamas med tillhörande tofflor som lämpar sig bäst för en skön stund med en prasslande morgontidning?

– Jag tycker att det är vansinnigt intressant. Men vi får inte överdriva. Det finns en hårfin gräns mellan att klä upp sig och klä ut sig.

I grund och botten är det en klassiskt skräddad stil Fredrik vill åt: Män klädda som Jeromy Irons i Brides-head revisited (En förlorad värld), Cary Grant i smoking eller en ledig John F. Kennedy. Gubbar från förr helt enkelt.

Dessutom är boken fylld av referenser till klassiska herrklubbar och jaktutstyrslar. Det ska vara rätt plagg vid rätt tillfälle, enligt tidlösa koder.

Jag frågar för vem boken egentligen är skriven? Det är långt i från alla som äger en smoking, oljerock eller ens en regelrätt kavaj.

– De senaste fem åren har vi sett ett uppsving för klassiskt herrmode. Jag vill sprida kunskapen om hur och när plaggen ska bäras och förklara koderna bakom, säger han och fortsätter:

– Jag tycker att intresset för klassisk stil verkar finnas i alla samhällsgrupper om man säger så. Men det är klart, historiskt har det varit en klädsel för överklassen, säger han.

I Fredriks bok finns flera referenser till stiliga herrar. I princip alla är döda. Jag undrar om det finns någon i dag som lever upp till Fredriks stilideal.

– Tråkigt nog finns få riktigt välklädda män i den svenska offentligheten. Just nu dyker bara Sven Bertil Taube upp i huvudet.

Förutom ett par enstaka namn har han heller inte mycket till övers för landets herrmodetidningar, modebloggare eller experter. De sysslar med mode och inte stil, menar han, samtidigt som han rättar till sina stora tjocka inne-tofflor.

I din bok berättar du att du brukar åka skidor i jeans.

– Ja, det är en rebellgrej, säger Fredrik och skrattar. Men jeans och pjäxor ser snyggt ut ihop. När jag var liten och åkte skidor i alperna såg de coolaste åkarna ut så.

Fredrik tycks mena att du håller stilen om du följer de givna klassiska koderna.

Är det inte lätt att bli mossig då?

– Jo, det stämmer. Därför måste din outfit innehålla en touch av något nytt.

Han menar att du först måste du kunna reglerna, sedan kan du bryta dem. Men din omgivning måste veta att du har koll på vad som egentligen gäller.

– Då kommer du undan med stilbrott.