Alla inlägg av Sandra Eriksson

207358.jpg

Förgyll långhelgen med mat, fest och stand up

Matfestival, gatufest, stand up-show och dagsfester. Ta vara på långhelgen med ett gäng kul aktiviteter både dag och kväll.

Matfest, 2-6 juni: Redan i dag klockan 11.00 drog den årliga mat- och dryckesfestivalen Smaka på Stockholm i gång i Kungsträdgården. Festivalen som i år blir 25 år gammal gästas bland annat av Mathias Dahlgren, Frida Ronge (läs vår intervju med henne från i våras här) och Tommy Myllymäki. Njut av mat från några landets främsta kockar på Pop-Up Krogen, andra krogar och food trucks, var med och laga mat i cook-alonger med mera.

Plats: Kungsträdgården. Öppettider: Klockan 11.00-23.00 alla dagar utom 6/6 då festivalen stänger 22.00.

Dagsfest på Kåken VOL.2, 4 juni: På lördag är det dags igen. Kåken bjuder för andra gången i år in till en dagsfest i sommarens tecken. I musikväg bjuds det på deep house/house, hiphop, trap, RnB, Soul och Afrobeats. Dessutom dyker en hemlig gäst upp vid 16-snåret. Tips: Dyk upp i tid. På årets första dagsfest ringlade kön långt utanför krogen redan vid öppning. Så här såg det ut på insidan.

Plats: Regeringsgatan 66. Tid: Klockan 14.00-18.00.

Gatufest på Södermannagatan, 4 juni: Egentligen vill vi helst hålla det här för oss själva, men eftersom det är vår uppgift att agera guide till Stockholms nöjesliv är det vår skyldighet att dela med oss. På lördag bjuder nordafrikanska Habibi bar och café, som fyller fyra år, in till festmaraton mitt i gatan. Det blir sol, dryck, dj:s och dessutom framträder artister som Mapei, Jaqe, Stor med flera varje heltimme. Pepp!

Plats: Södermannagatan. Tid: Klockan 14.00-01.00.

Stand up-show på Cirkus, 4 juni: På lördag kommer komikern Trevor Noah, som sedan i höstas även verkar som programledare för det amerikanska tv-programmet The Daily Show, till Stockholm. Med sin komedistil, där observationshumor och medvetna smockor mot rasistiska stereotyper blandas, har Noah erövrat Sydafrika men även sålt ut shower i Storbritannien och blivit hyllad av komiker som Eddie Izzard, Jerry Seinfeld och Dave Chappelle. Nu intar han scenen på Cirkus.

Plats: Cirkus på Djurgården. Tid: Klockan 19.30.

Dagsfest på Musikaliska, 5 juni: För dig som inte fått nog av festligheter styr även Musikaliska Gård dagsfest under konceptet Pheeling på söndag. Dj-set med pop, dansant hiphop/soul, Rnb och soulful house med live-element i form av slagverk och en hemlig gäst står på programmet. Festen hålls i samarbete med CUBE, en av Europas största agenturer inom både mode, livsstil och musik, och den svenska soulartisten Stephen Simmonds. Tips: glöm inte osa.

Plats: Musikaliska gård. Tid: Klockan 13.00-19.00.

205480.jpg

Dj-duon Sharks lever tätt ihop

När Sophia Englund och Susanna Friberg började dj:a på Spy bar gick de på gymnasiet.Sex år senare, efter storbolagshits och Max Martin-samarbete, släpper Sharks nytt material. Den här gången bestämmer de allt själva.

Musik ljuder i lägenheten på Borgargatan i Hornstull. Här bor Sophia Englund med sin kille. Susanna Friberg kom tillbaka från Florida, där hennes pappa bor, för några månader sedan. Sedan dess bor hon lite överallt, men oftast blir det också här hos Sophia.

– Vi sminkar oss ihop, gör musik ihop, vi gör allt ihop. Duschar ihop mer eller mindre, det blir ju så, säger Sophia och häller upp ett glas Törley.

Sophia och Susanna träffade varandra första året i gymnasiet i Täby. I dag dj:ar de inte bara ihop utan är också bästa vänner, men det var inte kärlek vid första ögonkastet.

– Fia gick med läppglanset i fickan på sina Puss&kram-jeans och kom fyra timmar sent till skolan varje dag för att hon hade suttit och lockat håret. Jag kom i mina hängjeans och skejtdojjor typ, säger Susanna.

– Jag tror att jag var lite rädd för dig, säger Sophia och skrattar.

Först när Susanna kom tillbaka efter ett år i USA, där intresset för dj:andet växt sig starkare, hade tjejerna hunnit upptäcka varandras musikbloggar.

– Då blev jag kär i dig typ. Det är någonting speciellt med den här tjejen tänkte jag, säger Sophia.

– Det var jäkligt coolt för då insåg vi att vi hade mer gemensamt än vad vi trodde, säger Susanna.

De började gå ut på krogen tillsammans och lärde snabbt känna folk inom Stockholms nattklubbsscen. Dj:n och producenten Cristian Dinamarca, som på den tiden hade onsdagsklubben Tight på Spy bar, gick med på att lära upp dem under ett par månader. Första gången kom de dit en timme innan öppning med två cd-skivor.

– Vi trodde att det skulle räcka, säger Susanna.

– Tio minuter innan öppning kommer Cristian, ger oss sitt cd-case, förklarar hur vi trycker på play, hur vi byter låt och skiva och drar, fortsätter hon.

– Det är det bästa han gjort för oss. Vi fuckade upp det ganska rejält men vi hade en skivsamling gjord av guld. Mixningen var kanske sådär då men det kom sedan, säger Sophia.

Där och då, 2009, väcktes viljan att verkligen satsa på en dj-karriär och duon Sharks föddes.

– Vi gick fortfarande i gymnasiet då men vi visste att det här var det vi ville leva på, säger Susanna.

Något år senare började de också göra egen musik, som bäst beskrivs som elektropop, och tillsammans med producenten Svidden släppte de låtarna Wet Cupcake och Living like.

Och för drygt tre år sedan, på 25 Hour People-kryssningen, blev de upptäckta av Linus Eklöw, mer känd under artistnamnet Style of Eye och som ena halvan av Galantis. Samma artist som de skulle värma upp åt.

Under spelningen stod han bakom dem och kollade i tjugo minuter.

– På den tiden var det inte så vanligt, eller i alla fall inte så uppmärksammat, med tjejer som dj:ade. Så vi var ganska vana vid killar som stod och kollade vad man gjorde och som skulle ifrågasätta det, men vi hade redan då lärt oss att skita i det. Vi kan vår grej, säger Susanna.

– Vi tänkte bara att det var någon jobbig människa och vi tänkte slänga med håret och gå därifrån när vi var klara, säger Sophia.

Men det visade sig att Style of Eye, som höll på att starta ett eget bolag, ville skriva kontrakt med Sharks.

– Vi ville egentligen göra allt själva, vara våra egna managers, ha hand om bokningarna. Vi ville inte ha någon mellanhand. Det var det som var skönt med Linus, han var en flyktig mellanhand, säger Sophia.

– Han lät oss göra vår grej. Vi fick ta med våra producenter och blev som en liten familj, säger Susanna.

Sedan dess har Sharks haft kontrakt med Sony och släppt flera singlar. Däribland Rebel, som har streamats över två miljoner gånger på Spotify, Wait där Max Martin medverkar och nu senast Not like the others.

Nu har de jobbat fram ett nytt mognare sound och flera nya låtar är på gång. Sophia går in i vardagsrummet och slår på duons nästkommande singel- Bad bitches som de kommer att släppa på egen hand via Record Union.

Sedan bara några månader står de nämligen helt fria, bortsett från ett skivbolag i USA.

– Det blev så stort så fort med Sony och Max Martin, vi blev tvungna att släppa kontrollen. Nu får vi äntligen chansen att jobba oss dit själva. Det är helt fantastiskt, det finns inga regler längre. Det ska inte vara några regler med musik, säger Susanna.

– Vi är säkra på vart vi ska nu och då är det värt att vänta på någon som vi inte behöver kompromissa med utan som vill ha det vi gör, säger Sophia.

204118.jpg

Gatufestsuccé tillbaka på Kungsholmen

I helgen har det återigen blivit dags att väcka Fridhemsgatan till liv med livemusik, mat, marknad och barer. Och efter förra årets jätteintresse förlängs partyt till två dagar.

Det är den tredje upplagan av gatufesten Neighbourhood crush som Sixten & Frans grundare Anton Surtell och Axel Ohlson anordnar. Den här gången är även Simon Ramn Alenius, barchef och delägare sedan i somras, med och arrangerar.

Gatufesten som första året började som en spontan och rolig grej för att lyfta området växte snabbt till något större. Förra året kom nästan 8 000 personer dit under dagen.

- Det exploderade verkligen och vi blev lite överraskade av hur mycket folk som kom, säger Simon som var på plats som gäst det första året och som jobbade i cocktailbaren det andra.

I år har man därför inte bara valt att utöka själva festen till två dagar, för att undvika köerna som uppstod förra året när det bara fanns en stor bar för både mat och dryck har det också tillkommit fyra barer som enbart serverar dryck.

- Vi kände att vi verkligen vill bygga någonting för Kungsholmsborna, men också för Stockholmarna överlag nu när intresset växt sig större än här i kvarteret. Det är så pass unikt att du kan sväva runt fritt, dricka, äta och umgås på en öppen gata, det är lite som i Berlin eller Shoreditch i London, säger Anton Surtell.

Som förra året finns även en marknad för mat, grönsaker, chark, deli och blommor. Dessutom har barberar- och tatueringsstudion Stucklife flugit in barberare från London och så är baren Proviant med och brygger sin egen öl.

Under båda dagarna levereras livemusik, den här gången från artister knutna till hiphopkollektivet RMH såväl som en del osignade band.

Nu hänger det som vanligt bara på vädret.

- Vi är fruktansvärt väderberoende, men vi har bokat solen, säger Simon.

- Det har vi sagt varje år och det har funkat hittills, säger Anton och skrattar.

203196.jpg

Ta dig vatten över huvudet i sommar

Oavsett om du ska åka utomlands eller stanna kvar i stan i sommar finns en helt ny värld att upptäcka under ytan. Men först behöver du ett dykcertifikat.

– Jag hoppas ni inte är fryser så lätt, säger Jonas Holm och skrattar.

Solen skiner men luften är kylig och Vanadisbadets pool uppmäter bara 22 grader. Det må låta mycket men när en ska vara i vattnet i dryga 40 minuter är det inte det. Det vet dykinstruktören Jonas Holm, från Alpin dyksport, som tagit sig an uppgiften att träna bassängdyk med två relativt orutinerade reportrar denna morgon.

Jonas kånkar utrustning. En syrgaslåda är med om någon mot förmodan skulle drabbas av dykarsjuka.

– När du dyker stannar den kvävegas som bildas kvar i kroppen. Om du tar en Ramlösaflaska som du skakar och öppnar så exploderar gasen i vätskan och då bildas det bubblor. Precis så blir det i kroppen om du stiger för snabbt, och de bubblorna kan sätta sig i lederna så att man blir krum, det är därför det kallas ”the bends”, säger han.

I en pool med ett maxdjup på två meter är risken minimal, men den finns ändå. Det är just av sådana skäl som vi inte bara kan dyka i.

Först måste vi lära oss om hur utrustningen fungerar, hur kroppen påverkas när man dyker och hur man kommunicerar under vattnet. Bäst att lyssna noggrant, det kan faktiskt vara på liv och död. Därför måste vi också skriva på ett riskavtal och en ansvarsfriskrivning innan vi sätter igång.

Efter genomgången är det på med våtdräkt och dykutrustning som gäller. Vi kliver i vattnet. Det är kallt som fasen och dykutrustningen är ofantligt tung när vi står upp.

– Känslan av att andas under vatten är fruktansvärt cool första gången. För mig är det nästan som meditation, man blir så fokuserad på det man gör så fort man kommer under vattnet. Det är en skön känsla, säger Jonas.

När vi går ner under ytan blir jag snarare smärtsamt medveten om min egen andning. Andas med munnen, in och ut.

Andas ut genom näsan ska man bara göra för att få bort imma och tömma sin dykmask på vatten. Håll igen masken upptill, lätta lite nedtill och blås.

Vi övar på Jonas signal. Masken fylls med mer vatten.

Min kollega Johan, som enligt egen utsago har dykt en gång i Sri Lanka, verkar ha koll. Efter ett par försök har även jag fattat grejen.

Jag signalerar okej med tummen och pekfingret.

Vi går vidare och övar på att tömma regulatorn (prylen du andas med) på vatten. Vi tar ur den ur munnen, låter den fyllas med vatten samtidigt som vi blåser ut bubblor med munnen, sätter tillbaka den, placerar tungan mot munstycket och andas ut kraftigt.

Sedan ska vi tappa regulatorn och hitta den igen genom att luta oss åt höger och svepa med armen.

Johan gör det bra. Jag glömmer att luta mig.

Jag hittar den inte. Jag håller andan och försöker att inte få panik.

Samtidigt tänker jag på vad jag just lärt mig: håll inte andan. Vad du än gör håll aldrig andan.

Då stängs luft in i lungorna och eftersom trycket är högre desto djupare ner man befinner sig expanderar luften när man går upp. Det kan leda till lungbristning och i värsta fall dödsfall.

Kanske är det inte så stor risk i en bassäng men jag tar det på största allvar.

Några sekunder senare har Jonas fångat upp regulatorn åt mig och jag kan andas igen. Efter en stund börjar det nästan kännas naturligt att andas under vattnet.

Eldprovet är över.

Nu är det bara att njuta.

202304.jpg

Lång väg från nisse till nöjeschef

Freddie Jidlow är i ständig rörelse. Det har han varit i hela sitt liv.Snart drar han igång sommarens festligheter på F12-terrassen och mitt i kaoset är det på tågstationerna han hittar sitt lugn.

Det är en något trött Freddie Jidlow som möter oss vid Snickarbacken. I handen har han en burk kokosvatten.

–Det är den bästa bakisdrycken, säger han.

Sedan något år tillbaka bor han här i området, i närheten av biograf Zita, men de senaste två veckorna har han knappt hunnit vara hemma. Planeringen inför sommaren på F12-terrassen, där Freddie Jidlow är en av tre som ska sköta nöjesverksamheten, tar upp en stor del av hans vakna tid.

– Vi ska ändå planera 120 dagars fest. Det är lite logistik kring det, men det är jäkligt roligt, säger han när vi slagit oss ner inne på caféet Snickarbacken 7.

33-åriga Freddie Jidlows väg till rollen som nöjeschef började tidigt. Efter ett halvår på gymnasiet i Norrtälje, där Freddie växte upp, hoppade han av och började leta jobb.

– Jag var lite för rastlös för att sitta och plugga och hade världens bästa mamma som tillät mig att göra det mot att jag började jobba.

Freddie knackade dörr och frågade efter jobb, på Apoteket, på Intersport, på ICA och slutligen på Stadshotellet mitt i lunchruschen.

– Ägaren öppnade och bara garvade åt mig: ”Du är ju dum i huvudet. Men absolut, kom hit klockan 8 imorgon bitti så kör vi”. Så började jag jobba som köksnisse.

Då var han 15 år. Med tiden rörde han sig ut i restaurangen och från 18-årsdagen började han hoppa in i baren där mötena, kanske snarare än drinkblandandet, lockade. Något år senare drev han Stadshotellet. Sedan byggdes stället om till friskola, men då hade Freddie Jidlow redan dragit till Stockholm.

– Det var bara att börja om från noll. Jag trodde att jag var världens bästa bartender, men fick inte jobb någonstans. Jag ringde faktiskt till East, jag ville så jävla gärna ha ett jobb där, säger han.

– Jag hamnade hos världens finaste kvinna på bokningen. Hon peppade mig jättemycket och förklarade att jag måste jobba mig uppåt.

Det slutade med att Freddie fick heltidsjobb i baren på indieklubben Pondus i Gamla stan. Nu har han varit på de flesta ställena i Stockholm.

Hotellet, Nox, Spybar, East, Berns, Josefinas, Phoenix och F12 är bara några av dem.

– Det är det som är så härligt med den här branschen, det anses inte konstigt att byta jobb, det är snarare tvärtom. Man lär sig något nytt i varje bar, men det går fort att lära sig allt och då kommer viljan att dra vidare.

F12 var den sista baren han jobbade bakom innan han 2009 blev värvad till Berns och blev barchef på 2:35:1. Under sina fem år där jobbade han nära nöjesteamet som då bestod av bland andra nattklubbschefen Payman Dehdezi och nöjeschefen Martin Kling.

– Det var då jag verkligen fattade vad saker och ting har för påverkan. Det låter flummigt som fan, men hela den här feng shui-grejen, med om ett bord står rätt eller inte, är en av grejerna som är viktig för att göra det enkelt för dig som gäst att ha världens bästa kväll.

De senaste åren har Freddie Jidlow varit med och format koncept på Hornhuset, gått vidare till rollen som nöjeschef på Mr French och nu även blivit driftansvarig på F12-terrassen.

– Det är skönt att rensa paletten. När man jobbar kreativt med sådana här saker är det lätt att det blir snävt att köra samma grej så det passar mig rätt bra att göra flera grejer samtidigt, säger han.

Rastlösheten går igen i mycket i hans liv, allt från jobb till tatueringar och boende.

– Jag har inte en enda tatuering som är avslutad och jag började tatuera mig när jag var arton. Det är mycket roligare att starta igång saker än att förvalta dem.

Innan han flyttade till Jutas Backe huserade han bland annat i Årsta, på Skånegatan och vid Odenplan. Stressen för att binda upp sig med bolån är större än stressen över att inte ha någonstans att bo ibland.

– Det blir så definitivt då. Men det här läget är perfekt. Jag gillar att bo i stan för att saker är lättillgängliga. Även om jag gillar att laga mat är jag dålig på att göra det.

Ett par, tre gånger i månaden käkar han middag på Surfers, en krog med mat inspirerad av Sichuanprovinsen i Kina, som öppnade på Regeringsgatan för ett par år sedan. Det är ytterligare ett ställe där han verkar vara tjenis med alla.

– Det är väl den enda nackdelen med att bo här. Jag har tvättstuga i ett annat hus så då måste jag kliva ut på Birger Jarlsgatan och då träffar man alltid på någon man känner. Samtidigt som jag älskar att ha människor runtomkring mig vill jag ibland bara ha fem minuter för mig själv. Orden tar liksom slut, speciellt när man jobbat hårt, säger Freddie Jidlow.

Kanske är det därför nöjesprofilen älskar tågstationer där folk är i rörelse.

– Det är bara kaos där, man existerar inte och folk bryr sig inte. Det är skönt.

204171.jpg

Några guldkorn i veckan

Helgen må vara över men hela veckan är full av nöjen. Uteserveringsöppningar, konserter och loppisar – här är fem av veckans guldkorn.

1. Spelning: På onsdag har det återigen blivit dags för kulturprojektet The Green Door Project som lanserades i Stockholm för första gången förra året. Den här gången hålls evenemanget på Trädgården. Spelar gör Chicago-rapparen Adamn Killa, RMH-profilen Leslie Tay, dj/producenterna Yung Gud och Harald Björk samt artisterna Iman och Nadia Tehran. Utöver det bjuds besökarna på en musikalisk och visuell helhetsupplevelse gemensamt skapad av skivbolaget Bossmusik och konstnären Eva Beierheimer. När: Onsdag, 18 maj, kl 17-01. Adress: Hammarby Slussväg 2

(Psst… På grund av stor efterfrågan så släpps ett fåtal extrabiljetter till evenemanget imorgon, tisdag 17 maj kl 12.00. Knip en här. )

2. Inflyttningsfest: För den som mot förmodan missat det går startskottet för 120 dagars fest på F12-terrassen med en inflyttningsfest på torsdag. Kvällen kommer att bjuda på ett showcase av sommarens alla återkommande klubbar samt ett par specialinbjudna liveakter. Därefter fortsätter firandet hela helgen. När: Torsdag, 19 maj, kl 21-05. Adress: Fredsgatan 12

3. Uteserveringsöppning: Förra sommaren öppnade restaurang Clou, med en ambition om att bjuda på högkvalitiativ mat och unika aw-koncept med såväl livemusik och dj:s, mitt i city. På torsdag öppnar de upp en uteservering med säsongsanpassad meny inför sommaren. När: Torsdag, 19 maj. Adress: Västra Järnvägsgatan 11

4. 1kmloppis i Birkastan: För femte året hålls 1kmloppis på Karlbergsvägen mellan Norra Stationsgatan till Torsgatan. Här är alla som bor i Birkastan (gällande postnummer hittar du här) välkomna att sälja. Ta bara med dig ett poststämplat kuvert med din adress samt legitimation och plocka med dig prylarna ner på Karlbergsvägen. Du som inte bor i Birkastan kan ju alltid fynda istället. När: Söndag, 22 maj, kl 11-15. Adress: Karlbergsvägen

5. Modeloppis: På söndag har det blivit dags för vårens upplaga av Make it lasts modeloppis på Musikaliskas gård. Fynda designerplagg, accessoarer och inredning från 30 modepersoners egna garderober för ett gott syfte. Delar av intäkterna går nämligen till integrationsappen Welcome app som gör det lättare för nyanlända och locals att mötas. Utöver allt Make it last-märkt kommer även flera svenska modemärken att sälja plagg för vrakpriser. När: Söndag, 22 maj, kl 12-16. Adress: Nybrokajen 11/Blasieholmstorg 10

203175.jpg

Nu öppnar stans utomhushäng

I dag är det säsongsinvigning för Terrassen på Grand Hôtel. I helgen och i nästa vecka öppnar ännu fler uteserveringar och sommarklubbar upp sina barer för säsongen. Här tipsar redaktionen om några favoriter.

1. Mälarpaviljongen: Redan i april öppnade denna klassiker nere vid promenadstråket på Norr mälarstrand. Magisk utsikt för härligt häng ljumma sommarkvällar. Adress: Norr Mälarstrand 64.

2. Sjöfartshotellet: Grym utsikt över Stockholms hamninlopp utan att vara supertrångt. Öppnar 11 maj. Adress: Katarinavägen 26.

3. Enzo’s takterrass: Festlig liten takterrass med vy över Hornstull såväl som intilliggande grannars privata balkonghäng. Öppnar 12 maj. Adress: Långholmsg. 15B.

4. Trädgården: Härlig sommarklubb med pingisbord, soffhäng och mycket mer. Öppnar 13 maj. Adress: Hammarby Slussväg 2.

5. Scandic Anglais Terrassbar: Från den lilla terrassen på hotellets sjunde våning blickar du ut över Östermalms takåsar, helst med ett glas bubbel i handen. Öppnar 13 maj. Adress: Humlegårdsgatan 23.

6. Taket, Slakthuset: Söder om söder, i industri­området vid Globen, öppnade Slaktis takbar upp i sommarhettan häromveckan. Solstolar, kolgrill och cava sätter tonen. Tips: I helgen den 13-14 maj bjuds det in till Rooftop Open Air, öppet klockan 16-03. Adress: Slakthuset, Slakthusgatan 6.

7. F12-terrassen: Den 19 maj invigs stans kanske ­hippaste trappa med utsikt över Rosenbad och Riddarholmen. Klubb varje dag, hela sommaren. Adress: Fredsgatan 12.

8. Musikaliska gård: Den 20 maj slår Musikaliskas sommarklubb upp portarna. Centralt läge intill Nybroviken, men knappast någon utsikt inifrån gården. I år satsar man på varierande food trucks som är på plats hela sommaren. Adress: Nybrokajen 11/Blasieholmstorg 10.

9. Urban Delis takterrass: Förra sommaren blev Urban Deli med takterrass, den 20 maj öppnar den för en ny säsong. Centralt och rymligt. Adress: Sveavägen 44.

202910.jpg

En surprise för kön när Trädgården öppnar

På fredag öppnar nattklubben Trädgården för en ny säsong av festligheter under Skanstullsbron. Utöver att klubben satsar extra på bemötandet blir det också en del andra nyheter i år, avslöjar bokningsansvariga Leo Forssell.

Det ligger i Trädgårdens historia att jobba för att inkludera alla. När nattklubben, som i dag är ett vattenhål för såväl stammisar som förstagångsbesökare, etablerades i början av 2000-talet var det som en motpol till den exkludering de tyckte att Stureplansklubbarna hade.

Från och med i år testar de nya sätt att arbeta med bemötandet av sina gäster. Som en del i det halveras vaktstyrkan och servicevärdar införs istället. Dessutom hålls interna workshops för att diskutera beteenden, bemötanden och för att syna klubbens egna brister, med målet om att förhoppningsvis bli bättre och ännu mer inkluderande.

Och på fredag blir det upp till bevis när Trädgården öppnar för sommaren. Bokningsansvariga Leo Forssell hoppas att förändringarna ska minska avståndet mellan besökarna och vakterna.

- Vi vill att gästerna här ska känna att det är lättare att ställa frågor och få hjälp, att det känns som personer som man kan fråga om allt möjligt.

Vad mer är nytt för Trädgården nu i sommar?

- Vi har funnits så länge nu så nu handlar det om att finputsa koncepten som vi tycker funkar och att aktivera områden som vi tycker behöver bli roligare. Men en ny grej är att vi kommer att visa film på baksidan nästan varje kväll när solen går ner, allt från dokumentärfilm till spelfilm, så det blir en ny tidpunkt varje dag. Självklart är det kul om folk kommer enbart för filmen, men kan också vara som en fin feature till besöket om man bara vill gå ifrån en timme, säger Leo Forssell.

Den som är hungrig kommer också att kunna testa på restaurang Växthusets nya mer avancerade meny och för den inbitne hiphop- och RnB-fantasten avslöjar han att det välbesökta lilla svettiga Röda rummet, där den sortens musik regerar, har blivit större under vintern.

- Det ska bli spännande att ses hur det tas emot, om folk blir besvikna eller tycker att det blir skönt.

Efter öppningen på fredagen fortsätter premiärhelgen på Trädgården med klubbens populära Daytime Sessions som därmed drar igång något tidigare än vad de har gjort förr om åren.

– Det har varit så roligt att kunna göra lite större bokningar och att köra dagtid att vi vill fortsätta med det, säger Leo Forsell.

Själv ser han bland annat framemot den amerikansk-svenska sångerskans Mapeis spelning på säsongens första Live sessions den 19 maj och Moodymann som spelar på Daytime sessions den 18 juni.

– Om man gillar dansmusik så är Moodymann någon slags legend från Detroit som man har lyssnat på sedan man var ung. Sedan ska det bli kul att se filmerna på baksidan och kunna gå hit på ett annat sätt på kvällen. Man har ju alltid haft en romantisk bild av amerikanska utomhusbiografer, kan man uppnå en liten bit av den känslan som de brukar ge kommer jag att vara nöjd.

Trädgården har plats för omkring 1700 besökare och är känd för sin många gånger långa kö. Men något recept för när en gör bäst i att dyka upp för att slippa köa har Leo Forssell inte. Det beror helt på väder och evenemang.

- Men det kommer att finnas en liten surprise för kön i år hela sommaren, säger han utan att vilja avslöja något mer än just det.

Trädgården öppnar den 13 maj vid Hammarby Slussväg 9 och håller öppet mellan 17-03.

200460.jpg

Victor trivs på sin honky tonk-pråm

Kalla fötter, men fin gemenskap.Med traktortallrikar, ljusslingor av tomhylsor och countrymusik har Victor Landergård skapat ett honky tonk-hem ombord på den före detta ballongpråmen Panama.

Ut på bryggan, upp för en liten trätrappa och sedan ett meterlångt kliv för att inte trilla i plurret. Jag är hemma hos 27-åriga Victor Landergård.

Sedan sex år tillbaka bor han på en båt ett stenkast från Gröna Lund.

Innan dess bodde han själv i sin mammas lägenhet på Skånegatan på Söder, men när han kom hem efter att ha rest runt i USA hade hon flyttat in igen.

Det var dags att hitta eget men att köpa var dyrt och att skaffa en liten hyresrätt i närförort var han inte särskilt sugen på.

– Så tänkte jag att båt, det skulle kanske kunna vara något.

Victor hittade en annons på Blocket. Han drog dit på visning och föll pladask för den gamla ballongpråmen Panama.

– Jag gillar vattnet och det marina. Vi har alltid haft båt ute på landet och jag är gammal fridykare, så lite båtperson är jag väl. Men några knopar kan jag inte direkt, säger han och tar en klunk kaffe ur sin röda kopp.

Panama tillverkades i Karlskrona, på Kronans varv, i början av 40-talet. Det var försvarsmakten som använde ballongpråmarna under andra världskriget.

Pråmarna hade själva inga motorer utan bogserades bakom krigsfartyg. Ombord fanns sidenballonger som fylldes med helium och släpptes upp i luften när det skulle övas prickskytte.

Det byggdes många under kriget men idag finns knappt några kvar, tror Victor.

När kriget var slut behövdes de inte längre, så istället övades målskjutning på ballongpråmarna som sänktes en efter en.

– Eventuellt är det här den sista i hela världen, men om någon mer har en får de gärna höra av sig, säger Victor som har jagat information om ballongpråmarna både på Sjöhistoriska museet och på Krigsarkivet.

Måsarna skriar, solen har gått i moln och det är dags att kliva in från uteplatsen på fördäck. Inomhus ljuder favoritalbumet Me and McDill med den amerikanska countrymusikern Bobby Bare på stereon, en av många vinylplattor som ligger framme.

Här har Victor allt han behöver, ett sällskapsrum med soffa på övervåningen, vardagsrum, kök, sovrum och badrum med badkar under däck.

En stor del av grejerna på båten har fått följa med hem från Victors många olika resor. På en hylla i vardagsrummet står ett pris från en turbanknytartävling i Indien från 2011 där Victor kom tvåa och i taket sitter en måltavla från en skjutbana i Austin.

Sedan finns det registreringsplåtar, filmposters, en leksaksångmaskin, tallrikar från traktorföretaget John Deere, böcker i massor och en gatuskylt som Victor hittade i en buske vid Berzelii park.

El Maco-mannens röda sombrero är Victor också riktigt nöjd med.

– Jag hittade den på Blocket för en hundring. Han gjorde inte en grej av att han var det utan det visade det sig när jag kom dit, ett lucky shot, säger han och skrattar.

Ljusslingan i taket som någon kvinna i USA tillverkat av gamla hylsor från skjutbanor lyser i rött, grönt, blått och gult.

Prylarna, musiken och klädstilen – det mesta är amerikanskt.

– Jag har väl fastnat lite för Honky tonk-stilen från södra USA. Men framför allt gillar jag saker med historia, som är en conversation starter.

Grilloket ute på däck, som går att både röka och grilla på, är däremot en ny favorit som lär användas mycket i sommar.

– Det är oslagbart att bo på båt på sommaren, att sitta ute på fördäck i solnedgången. Eller ta roddbåten över till Grönans gästhamn när det är konserter.

Annars är det bästa med båtlivet grannarna. Medelåldern är någonstans kring femtio år, uppskattar Victor, men även barnfamiljer bor här.

– Det är ett härligt community. Vi firar midsommar ihop och du kan gå över och låna socker hos grannen som förr i tiden. Man tar hand om varandra och hjälps åt. Det binder oss samman, säger Victor.

Den som vill bo på båt ska vara beredd på att det är mycket fix, till skillnad från en lägenhet måste du ständigt se över båten. Du lever konstant med risken att ditt hem kan sjunka, åtminstone i teorin. Dessutom är utrymmena knepiga att möblera och så är det kallt nästan jämt.

– Jag har ett par fula morfarstofflor från Albanien jag brukar ha på mig, säger Victor och håller skrattande upp en rutig toffla.

Nej, båtlivet är kanske inte för alla.

– Det är lite som ett kall. Inget man gör om man inte är sugen.

201401.jpg

Varje låt väcker ett minne

Sandra Eriksson: ”Mitt 18-åriga jag är för första gången på festival”.

Det är söndag morgon. Min vän och jag dricker kaffe och lyssnar på Melissa Horn. ”Jag älskar hennes musik” utbrister hon. Men vissa låtar tål hon inte längre, de påminner för mycket om ett en gång krossat hjärta.

Jag promenerar hem och kryper ner i sängen med datorn, öppnar Spotify, skrollar längst ner. Jag börjar från början, går igenom lista efter lista.

Kristian Anttilas Smutser tar mig tillbaka till Arvikafestivalen. Mitt 18-åriga jag är för första gången på festival. Vi dricker ljummen öl och studsar fram från campingen till festivalområdet skriksjungandes ”Det är mig de kallar Smutser”.

Drar på The Killers album Day & Age. Minns trängseln på bandets Hultsfredkonsert och hur jag först efteråt känner att mitt revben spruckit.

Sluter ögonen till Down med Jay Sean och hamnar på ett dansgolv någonstans i Asien. Jag är på backpackerresa efter studenten med mina tre tjejkompisar. En känsla av total frihet infinner sig.

Det är häftigt hur hjärnan fungerar. Hur musik kan väcka minnen och känslor till liv.

Har du några musikminnen du vill dela med dig av? Mejla mig! Spana även in min spellista med minneslåtar.

201141.jpg

F12-terrassen återuppstår

Förra året tog krogkonceptet Público över på Fredsgatan 12. I år återfår den legendariska klubben sitt gamla namn F12-terrassen och klubbverksamheten överlåts i händerna på en ny erfaren trio som har valt att ifrågasätta allt.

”F12-terrassen är snart tillbaka. Men kanske inte riktigt som du minns det.” Så inleddes ett mejl till F12-terrassens gamla medlemmar för drygt en vecka sedan.

För er som har undrat står det alltså klart att stans hippaste trappa, belägen vid Rosenbad med utsikt över Riddarholmen, gör comeback under sitt gamla namn med öppning den 19 maj.

Och för första gången sedan starten lämnar ägarna Danyel Couet och Melker Andersson över helhetsansvaret för F12-terrassen till andra personer.

I sommar är det nämligen Kristian Acar, Freddie Jidlow och Max Lindevall som tar över driften på den terrassen. Nöjestrion har tidigare erfarenhet från ställen som Laika – Hornhuset, Berns (2:351) och Mr French.

- Det är stort, det är med mycket ödmjukhet och stor förväntan som vi gör det. Jag har sprungit där själv i tio, elva år och jobbat i baren där också. Det är en institution i svenskt klubbliv som vi får möjlighet att forma så det är en minst sagt härlig uppgift, säger Freddie Jidlow.

Efter ett intensivt arbete är de flesta koncept satta och klubbar bokade. Nu ska de fyllas med innehåll.

– Vi verkar lite som en plattform för arrangörer som vi bokar, som vi anser är duktiga och kreativa, som i sin tur bokar på akter. Så nu är det finliret som är kvar, säger Freddie Jidlow.

Än så länge kan trion avslöja att några av de namn som kommer att husera på terrasserna under sommaren är, Frej Larsson, Joy M’Batha, Staffan Lindberg & Pjotr, Gago Cuk, Siri Hjorton Wagner och Fabio & Stef.

Med 14 klubbar i veckan, varav en del återkommer varje vecka, andra en gång i månaden och vissa vid några enstaka tillfällen, är totalt omkring 75 personer engagerade i sommarens festligheter.

Kan du avslöja något inför öppningen den 19 maj?

- Jag kan avslöja att vi har valt att ifrågasätta allt. Vi tänker inte uppfinna hjulet där det inte behövs, men vi tänker inte heller göra något bara för att det alltid har varit så. Det kommer att bli något nytt, det kan jag avslöja, säger Freddie Jidlow.

200973.jpg

Kärleken till hantverket i fokus på ny restaurang

I morgon fredag slår restaurang Hantverket upp dörrarna på Östermalm. Förhoppningen är att bli en krog värd att ta en omväg genom stan för.

På Sturegatan 15, bortanför Stureplansvimlet på andra sidan Humlegården, öppnar restaurang Hantverket till helgen.

Ägaren Torbjörn Blomqvist står bakom många kända hotell- och restaurangkoncept i Norden, men började en gång i tiden sin yrkesbana som möbelsnickare och drev senare inredningsföretaget Svensk inredning i över 30 år.

Namnet låg honom därför nära till hands.

– Min tanke var att skapa en miljö som känns att man har tänkt på detaljerna. Det ska kännas rustikt elegant, säger han.

Kärleken till hantverket ska lysa igenom både vad gäller maten och inredningen. Köksmästare är Fredrik Persson som tillsammans med kocklandslagets Fredrik Juhlin ligger bakom den kreativa utvecklingen av köket.

– Torbjörn hade en tydlig idé om vad han ville, rustik elegans och enkelhet har varit ledorden, men vi har varit med och påverkat och så har menyn fått växa fram efter vad hantverket i maten är, säger Fredrik Persson.

Här hittas såväl buffelmozzarella från Ängsholmen med gröna tomater och syltade granskott, som vårlamm från Sörmland med spetskål, fermenterad vitlök, fetaost från Gullspira samt björkrökt potatis. Även hälsotrenddrycken Matcha te (med lime & grapefrukt) har letat sig in på menyn som kommer att skifta efter säsong.

Och i serveringen speglas tanken om hantverket genom inslag av gjutjärn och naturmaterial.

– Ambitionen är att ha en tydlig lekfullhet i serveringen av maten, säger Fredrik Persson.

Utöver restaurangdelen finns en tillhörande bar, med stort fokus på råvarorna, som är tänkt att leva sitt eget liv.

200417.jpg

Fira in våren med champagne

En eftermiddag strax före valborg och tre reportrar med sug efter alkoholfritt bubbel, mousserande och champagne. Skumpapatrullen begav sig till en krog på varje malm för att spana in dryckesutbudet, tilltuggen, stämningen och inte minst solmöjligheterna om nu vädret skärper sig.

Det är tidig eftermiddag när vi anländer till Folkbaren på Hornsgatan 72, Södermalm. Vi är ensamma gäster bortsett från ett par sena lunchgäster. Här finns det vi behöver, även om valmöjligheterna är begränsade.

Den cava som bjuds för 59 spänn är ett riktigt budgetkap. I champagneväg får det bli en Pierre Peters brut för 120 kronor glaset då deras vintagechampagne endast finns på flaska. Och så ett glas alkoholfri (0,5 procent) Billabong brut för 45 kr som har en tydlig persikoarom. På bartenderns rekommendation slår vi även till på en Japan-mix (25 kr) som tilltugg.

Den går bra med bubblet konstaterar vi när vi slagit oss ner i de bekväma sofforna på uteserveringen och tagit den första klunken. Solen värmer skönt här, men ljudet från bilar och stadspuls är lite för högt tycker två av tre patrullmedlemmar.

– Jag gillar att sitta mitt i stadskärnan, det är härligt, invänder den tredje.

Valet om att sitta inomhus finns ju också, den rymliga övervåningen passar bra för större sällskap. Atmosfären känns lyxig men avslappnad.

Inomhusdelen på restaurang Piren på Kungsholmen är färgglatt inredd, i grönt, rosa och blommigt, temat går igen på utomhusserveringen där vinden hittar in trots att den är inglasad. Tur att det finns filtar.

Här är dryckesalternativen knappast fler än på tidigare stopp. Det alkoholfria bubblet (0,5 procent) från spanska Freixinet (56 kr) är för sött, likså Proseccon (94 kr) som ändå ska vara extra torr. Deras Laurent Perrier Brut (för 130 kr) smakar i alla fall bra – champagnen levererar som vanligt. Som tilltugg blir det salt- och vinägerchips (25 kr). De serveras direkt i påsen, inte så lyxigt.

Men läget vid Hornsbergs strand är perfekt för den som vill undkomma stadspulsen. Det enda som stressar är möjligtvis de hurtiga joggarna som springer förbi.

Ingen guide till bubbelhäng är komplett utan ett besök på den klassiska Cadierbaren på Grand Hôtel i Vasastan. Färgerna i omgivningen är sobra och vi noterar hur vi automatiskt sänker rösterna när vi visas in till de stora mjuka sofforna, där ett gäng turister och några äldre damer och herrar njuter av afternoon-tea. Det är något stelt över stämningen.

Dryckesutbudet här är dock betydligt bredare än någon annanstans, men någon mousserande finns det faktiskt inte. Så det får bli champagne och rosé champagne (à 159 kr och 225 kr) från Pol Roger och alkoholfritt mousserande (55 kr) från Barrels and Drums. Drycken serveras välkyld och med tilltugg: chips, jordnötter och salta kex. För den hungriga finns även mixade snacks i form av gröna oliver, spanska oliver och minimozarella (för 175 kr).

Sedan årtionden tillbaka är såväl Cadierbaren som Verandan helt inglasade. Det är varmt, klagar en av patrullmedlemmarna som hamnat i direkt solljus utan några chanser till ljumma vindar. Den som vill sitta ute får vänta till den 11 maj då Terrassen öppnar för säsongen.

En kort promenad ner till Strandvägen och vi har anlänt till dagens sista stopp – Strandvägen 1 på Östermalm. Vi får ett bord på den inglasade uteserveringen med värmelampor och beställer ett glas Pilipponat Royal Réserve Brut (155 kr), cava (115) och slutligen en alkoholfri cocktail (85 kr) eftersom varken alkoholfritt mousserande, vitt vin eller jus de pômmes finns att tillgå för tillfället, enligt den ursäktande servitrisen.

– Jäkligt trist för den som är sugen på mousserande, säger patrullmedlemmen och sippar på sin hallonsmakande cocktail.

De salta mandlarna (45 kr) är en riktig hit, men de spanska oliverna (55 kr) smakar burkoliver i jämförelse med dem som serverades på Grand. Det känns inte lika lyxigt, men stämningen är härlig och det finns många förbipasserande att vila ögonen på för den som gillar att kolla på folk. Och trots att vi sitter mitt i smeten, precis som på Folkbaren, ger Nybroviken på andra sidan bilvägen ett visst lugn, konstaterar vi innan vi på stadiga steg promenerar hemåt.

200392.jpg

Ny hårfixartrend har fått fäste i Stockholm

Utomlands är konceptet drybar inget nytt, men nu har det etablerat sig i Stockholm. Vi besökte stans första braid & blow drybar på Centralstationen.

 

Här testar reporter Sandra Eriksson nya drybarfenomenet.

I USA och England är salonger dit du kan gå och bara styla håret när du vill för en rimlig kostnad inget ovanligt. Här i Stockholm börjar fenomenet sprida sig.

Sedan början av förra året driver Antonio Axu Axu Drybar i samarbete med Hotel Diplomat och i mitten av juni öppnade Air Bar Stockholm i Mood-gallerian.

För två veckor sedan slog även Braid&Blow upp dörrarna vid Stockholms centralstation.

– Vi har båda bott i London. Där var det vardagsmat att kunna fixa håret när man ville men när vi flyttade tillbaka hit märkte vi att det inte fanns på samma sätt här, säger Sara Bravo De Laguna som tillsammans med Helene Öhman driver salongen.

Här erbjuds föning med eller utan schamponering, styling med tänger, håruppsättningar och, som namnet antyder, också flätor.

– Vi är den första salongen som erbjuder både föning och flätor, säger Helene Öhman.

30 minuters styling för en billig peng är grunden på Braid&Blow som riktar sig till både kvinnor och män.

– Det ska vara en tjänst som alla kan ha råd med att unna sig, säger Sara Bravo De Laguna.

199128.jpg

Så smakar nya Gröna Lund

I helgen öppnar Gröna Lund för allmänheten. Om Mitt i Stockholms reportrar var där och premiäråkte några dagar tidigare? Det kan du ge dig på.

Bortsett från ett gäng pressfolk, en liten skara personal och två lyckliga skolklasser ekar Gröna Lund, nöjesfältet som huserat på Djurgården sedan 1883, ännu tomt. På lördag däremot slås dörrarna upp för alla stockholmare.

Jag och reporter Johan är utsända från redaktionen att testa attraktionerna inför öppningen, medan Jill har valt att hålla sig till Lustiga huset.

– Jag brukade åka allt, men sedan jag fick barn har jag blivit mer skraj. Blotta tanken på Eclipse ger mig dödsångest, säger hon.

Själv har jag laddat för det här i dagar, det var många år sedan jag var på tivoli­ och jag vill minnas att jag älskar det. ­Johan har en något mer nervös uppsyn, kanske för att han råkar vara höjdrädd.

Klockan 11.00 drar de igång attraktionerna och skrik och skratt blandas med klassisk tivolimusik. Nu börjar det, nu händer det.

Vi beger oss till Jetline: Den klassiska berg- och dalbanan som har 28 år på nacken.

Vi hamnar på samma åktur som en grupp sjätteklassare.

Tillsammans ska vi färdas totalt 800 meter, 32 meter upp i luften, i en maximal lutning om 79 grader och i en hastighet på 90 kilometer i timmen.

Det bär av, uppåt. Ett bekant smattrande ljud når våra öron när vagnen rör sig längs banan. Och så dyker vi.

Det suger i magen. Det råkar visst ­vara den attraktion där du utsätts för flest g-krafter (4,5) av alla.

Johan skriker, jag skriker. Men barnen visar ingen tillstymmelse till rädsla. Har jag blivit gammal?

Något omtumlande hoppar vi ur vagnen. Kidsen ska åka en gång till.

– Häng med till Eclipse! skriker jag till dem innan vi lämnar Jetline.

Man måste vara minst fjorton stycken för att få åka slänggungorna som är en av världens högsta.

Den är så hög att Jonas Dahlbom, ny kreativ kulinarisk ledare på Grönan, blundade hela turen. Han är liksom ­inte så förtjust i att åka berg- och dalbana över huvud taget.

– Jag brukar bli tvingad ibland av min flickvän, säger han.

I år blev det ingen ny åkattraktion på tivolit – det blev en matattraktion i stället i och med Jonas Dahlbom.

Han gillar ju i alla fall att laga mat.

Några minuter senare är kidsen på plats vid Eclipse och vi slår oss ner i gungorna. I sakta mak lämnar vi ­marken. Vi når topphöjd och börjar snurra. Utsikten över Stockholm är fantastisk för den som vågar titta.

Jag sneglar på Johan som andas betydligt snabbare än vanligt. Han ser fullkomligt livrädd ut men jag kan inte låta bli:

– Lugn Johan, vi är bara 121 meter upp i luften.

En tår letar sig fram i hans ögonvrå och krampaktigt tar han tag i min hand. Jag skrattar, det är något underhållande med vuxna människor som har tivoliskräck.

När turen på två minuter är över vill jag åka en gång till. Johan vägrar. ­Attraktionen är med andra ord inget för den med höjdskräck.

Vi avslutar i stället med berg- och dalbanan i trä: Twister. Med sina tre g-krafter kan den inte vara värre än tidigare åk tänker vi.

Sekunder senare skriker vi ikapp igen. Vi är på väg ner i vattnet, men banan svänger precis i tid.

Jag känner mig hög på adrenalin, Johan mår illa. Men vi överlevde.

Nu är säsongen igång.

198162.jpg

Josefin har inrett helt i blått

Blått och särskilt babyblått är en av vårens starkaste färgtrender. I familjen Enström Wellbrings femma på Söder är man väl förberedd. Här går hela hemmet i blåa nyanser.

– Jag har bott på Söder sedan jag var 17 år, säger 34-åriga Josefin Enström Wellbring som ligger bakom inredningen i lägenheten där hon bor med maken Carl och barnen William, 10 år, Milton, 8 år och hunden Aston.

Det var då hon och Carl flyttade ihop. Färgmässigt var inredningen mer blandad på den tiden, det blåa är något som har växt fram med åren.

– För ungefär tio år sedan fastnade jag för det på något vis. Jag tyckte att det kändes harmoniskt och skönt, säger Josefin.

Då bodde de på Högbergsgatan på Södermalm. Sedan gick flyttlasset till en villa i Enskede, men det tog bara åtta månader innan livet på Söder kallade på dem igen.

I femman på 187 kvadratmeter på Ringvägen har de bott i fem år. Här har de blåa nyanserna, där allt från babyblått och turkost till midnattsblått ingår, varit med från början.

Även barnens sovrum går i blått. Men nu har de blivit så pass gamla att de börjat göra revolt mot det blåa.

– ”När jag får välja ska jag ha en vägg i rött” har 10-åringen sagt, säger Josefin med ett skratt.

Snart får hon kanske ge vika, medger hon och serverar mig och fotograf Daniella kaffe i blåvitmönstrade kaffekoppar inne i köket som renoverades i höstas.

Tidigare gick det i vitt. Nu pryder kakel från Marrakesh väggarna och en köksö har fått ta plats som avdelare mellan köket och den kombinerade matsalen och vardagsrummet på nedervåningen.

En tecknad karta över Barcelona, i blåa och gröna toner, i köksfönstret är ett av de senaste inköpen från familjens resa dit i påskas. Den hjälper dem att minnas hur det var.

– Jag gillar att blanda nytt och gammalt, billigt och dyrt. Jag vill att inredningen ska vara personlig snarare än att följa trender, förklarar Josefin.

Ikea-grejer och loppisfynd blandas friskt med prylar och möbler från inredningsbutiker på Söder. De bästa loppisfynden har Josefin gjort på Österlen när familjen hälsat på hennes kusin som har sommarhus där.

– Jag drömmer om att ett hus där, så det är väl drömmen om lantlivet som jag försöker eftersträva lite här med det lantliga, säger Josefin.

Det lantliga shabby chic-romantiska blandas med inredning med råare industrikänsla, som matsalsbordet i metall och ruffigt trä och de turkosa lamporna i köket, och mönstrade österländska influenser.

Särskilt tydligt blir det österländska temat i de många Buddha-statyerna i blått, beige och andra färger som tycks stå överallt. För ett par år sedan hade familjen över 80 stycken, i dag är de garanterat fler.

– Det har blivit en sorts samlarmani, jag köper dem lite överallt, säger Josefin och skrattar.

I trappan på väg upp till övervåningen står ett tiotal små buddhor. Där uppe finns ännu fler både i sovrummet och på den midnattsblåa skänken i vardagsrummet som Josefin hittade på Blocket.

– Det här är en av mina favoriter. Skänken var full med spindelväv och hade stått i ett uthus hos mannen jag köpte den ifrån, berättar hon och pekar på den avskavda färgen nertill.

– Det stör inte mig, jag gillar när det är lite patina. Jag vet inte hur gammalt det är men det bär på någon sorts historia.

199208.jpg

Stockholm Art Week är igång

Gå på vernissage, besök konstmässor och buda på möjligheten att agera mänsklig målarduk.Ett Stockholm fullt av konst är ett faktum sedan Stockholm Art Week kickade igång i går kväll.

Inne på Taverna Brillo finns just nu en skiss av konstnären Love Lundell. Tanken är att det färdiga konstverket, i lagom format, ska hamna på någons kropp i form av en tatuering.

Det är Love Lundell och Wetterling Gallery som i samarbete med Stockholm Art Week auktionerar ut det lite annorlunda konstkonceptet.

– De hörde av sig till oss med idén. Vi tyckte att sättet som Love jobbar på och hans verk skulle kunna passa och han tyckte att det var en rolig idé, säger Johanna Malm på Wetterling Gallery.

Auktionen startade på nätet i går, tisdag, kl 20 genom Stockholm Art Weeks hemsida och avslutas på lördag kl 20.

Under veckan har många gallerier också specialprogram med guidade turer, vernissager, fester med mera. På Sven-Harrys konstmuseum, till exempel, öppnade på onsdagen utställningen Swedish Art:Now! Hela programmet hittar du på Stockholm Art Weeks hemsida.

Men för dig som inte har tid att spana in konstevenemangen i veckan är det värt att passa på i helgen.

För elfte året i rad anordnas Nordens ledande mässa för samtidskonst, Market Art Fair, där flera svenska gallerier som Galerie Nordenhake, Lars Bohman Gallery och Wetterling galleri med flera är representerade.

Market Art Fair slår upp dörrarna på fredag och har öppet till och med söndag, den här gången i nya lokaler vid Brunkebergstorg.

Har du vägarna förbi Telefonplan gör du rätt i att svänga förbi den internationella, konstnärsdrivna mässan Supermarket Art Fair, i Svarta huset, som firar 10 år. 61 konstnärsdrivna gallerier och andra initiativ från 40 städer runtom i världen ställer ut och över hundra samtidskonstnärer från hela världen finns på plats mellan torsdag och söndag.

Mycket nöje!

198618.jpg

Ny utställning på Sven Harrys

Relevanta konstnärskap som har etablerats de senaste fem åren. Det är ledorden för utställningen SWEDISH ART:NOW! som inleder Stockholm Art Week på Sven-Harrys konstmuseum.

Vad, vem och vilka utgör den svenska samtida konstscenen och hur förhåller sig den till kreativa uttryck som design mode teknologi och mat? Finns det ett svenskt konstunder? Vilken är deras plattform?

Det är frågor som initiativtagaren Michael Elmenbeck försöker att svara på i utställningen där han vill samla, presentera och lyfta en ny generation konstnärer som är verksamma inom en svensk kontext.

Där ingår såväl konstnärer som är födda i Sverige men har sin verksamhet internationellt och konstnärer som har ett annat ursprung men arbetar lokalt. Tillsammans skapar de en globaliserad konstscen, menar curator Oscar Carlson.

Medverkar gör bland annat Klara Lidén, Nathalie Djurberg och Hans Berg samt Anna Uddenberg och Emanuel Röhss och Dimen Abdulla.

Spana in flera verk som aldrig tidigare visats för en svensk publik, som en platsspecifik målning av Röhss, ett nyare verk av Djurberg, en specialutformad rumslig installtion av Nanna Nordström och en intervention av Cajsa von Zeipel, och mycket annat.

197574.jpg

Cleo är överallt i vår

28-åriga rapparen Cleo har varit med och grundat både nätverket Femtastic och organisationen Fatta. Nu är hon aktuell i tv-serien Lyckliga gatan och i maj släpper hon sin första solo-EP. – Den är väldigt personlig, berättar hon när vi hälsar på hemma i Farsta.

I vardagsrummet har Cleo, eller Nathalie Missaoui som hon egentligen heter, sin musikhörna, med skrivbord, dator och mikrofon på stativ. Ovanför samsas LP-plattor med artister som Mariah Carey och Neneh Cherry med olika musikpriser, däribland kulturpriset Guldäpplet som Umeå Folkets Hus tilldelade henne 2010 och det senaste i raden, Årets Live från Manifestgalan i år.

Musiken har alltid varit en stor del av Cleos tillvaro. När hon var liten brukade hennes mamma ta med henne på musikaler, teaterföreställningar och dansföreställningar och när hon gick i lågstadiet började hon spela piano och gitarr.

Men det var i Umeå, dit familjen flyttade från en närliggande by, när Nathalie var 14 år som hennes intresse för hiphop väcktes.

– Det är bra att bo i Stockholm och få kontakter här, men för mitt skapandes skull och för min kreativitet trivs jag egentligen som bäst i Umeå. Jag är beroende av trygghet och känslan av att tillhöra ett sammanhang, säger Cleo som precis kommit tillbaka från en vecka i uppväxtorten.

Där har varje gathörn ett minne, en historia och där finns studion där hennes barndomskompisar i kollektivet Random Bastards hänger.

– Det var där jag lärde känna alla dem som jag umgås med och gör mycket musik med i dag. De rappade och var väldigt insnöade på det, medan jag var lite mer passiv i början och bara hängde med. Men de inkluderade och pushade mig, säger hon.

När Cleos musikaliska resa började var hon omgiven av killar. Det var först när hon träffade branschkollegan Syster Sol som hon började reflektera över hur det påverkat henne.

Sedan många år tillbaka jobbar hon för att fler tjejer och kvinnor inom hiphop och urban musik ska få möjlighet att synas och höras under seriösa förhållanden, bland annat genom nätverket Femtastic som hon var med och grundade 2010.

– Jag håller workshops som handlar om att inte låta sig styras av tankar och förväntningar från omgivningen och hur man gör det. Att få kasta sig in i musik och särskilt hiphop kan vara så starkt om man vågar hänge sig och lyssna på sina spontana jävla impulser. Det är så mycket man skiter i att göra för att man bär på så mycket rädslor.

De senaste åren har Nathalie Missaoui noterat att attityden till kvinnor i branschen har förändrats och framförallt att fler kvinnor vågar ta plats.

– Jag kan se att det vi gjort har betytt någonting. Att kalla sig feminist hade inte varit helt självklart för fem år sedan. I min krets är det mer självklart i dag och är man ett hiphop-crew idag i Sverige och inte jobbar med kvinnor är man en jävla nolla, det blir inte trovärdigt, säger hon.

Cleos åsikter har ofta speglats i hennes musik och även om hennes kommande solo-EP handlar mycket om relationer – till sin partner, vänner, familj och sig själv – kommer fansen att känna igen sig.

– Hela introt är ett enda mayhem av politik. Det känns viktigt för mig att klargöra det lite snabbt så att alla fattar vad de lyssnar på. Trots att jag snackar mycket om att jag är less på att alla bara ser mig som en feminist är det också det jag är, säger Nathalie Missaoui och fortsätter:

– Är det något jag känner starkt för och brinner starkt för är det kvinnors fucking jävla rätt till att ha det likadant som hälften av befolkningen på jorden och även om jag skriver en låt om någonting annat vill jag att man ska fatta att det är det jag bryr mig om, säger hon.

Samtidigt har det viktigaste under inspelningarna varit att lyckas förmedla känslor med sitt eget språk och uttryck och att på samma gång utforska soundet i dagens hiphop.

– Lika bra (Cleos nysläppta singel med Adam Tensta reds. anm.) säger ganska mycket om soundet som jag och producentduon Broke ‘N Tipsy har tillsammans. Det är väldigt basigt, mycket botten och starka trummor, men också något atmosfäriskt och elektroniskt kombinerat med mina historier.

Adam Tensta och rnb- och soulsångerskan Malena Uamba är de enda gästartisterna som dyker upp på Cleos första soloprojekt. Tidigare har hennes musikkarriär varit starkt förknippat med de många olika artistsamarbetena hon gjort.

– Jag har ju velat göra grejer med alla. Det har också varit en grej att komma över: är det en dålig sida hos mig att jag bara vill jobba med andra? Tycker jag inte om mig själv? Men så är det inte, det är det här jag gillar.

Trots det har hon på den kommande EP:n försökt att ge sig själv utrymme att göra helt egna låtar.

– Det är jag, själv, mina känslor, mina texter, mina berättelser. Den sista låten heter Vi har sagt allt, den är jag väldigt stolt över. Det är en väldigt personlig text som är väldigt nu i mitt liv, jag skulle bli ledsen om någon sa något dåligt om den så mycket bryr jag mig, säger Nathalie Missaoui.

196926.jpg

Skildrar skinheads i ny fotoutställning

Hon har inte gått ut gymnasiet men arrangerar nu sin första fotoutställning. Emma von Hofsten tar grepp om dagens skinheadkultur i sin Skinnskallar. På lördag är det vernissage.

Under ett och ett halvt års tid har 18-åriga Emma von Hofsten, som går ut Kungstensgymnasiets fotoutbildning till sommaren, dokumenterat skinheadkulturen i Stockholm och Sverige. Nu har det blivit dags för hennes debututställning som fotograf.

- Från början visste jag inte vad skinheadkulturen var för någonting, jag visste inte ens att det var en kultur. Då kopplade jag skinheads med människor som hade ett till synes hårt utseende, förklarar hon.

Utställningen Skinnskallar, som består av totalt 25 fotografier ger en inblick i subkulturen och visar upp en liten del av vad skinheadkulturen är i det svenska samhället i dag.

– Det är fortfarande rätt svårt att definiera ett skinhead eftersom det är ett så brett område och alla individer är unika på sitt sätt. Sammanfattningsvis så kan man säga att skinheads förenas av musiken och stilen, en livsstil helt enkelt. Allt är heller inte frid och fröjd, kulturen är som många vet kantad av våld och fylla. Men trots allt håller de ihop och det är vad som ger denna subkultur en stark sammanhållning.

Klockan 14.00-19.00 på lördag är det vernissage på Galleri Svea, Köpmangatan 4, i Gamla stan.

197220.jpg

Första artisterna till Popaganda släppta

Festivalsommaren närmar sig och i dag släpptes de första artisterna till Popagandafestivalen i Stockholm på ett lite annorlunda sätt.

Nu står det klart att Belle and Sebastian, Susanne Sundfør, Deportees, Amanda Bergman och Shura kommer att uppträda på Popaganda, som för nionde gången anordnas på Eriksdalsbadet, den 26-27 augusti.

Fler artistsläpp är att vänta under våren, men i år har arrangörerna valt att endast avslöja för en enda person om varje enskild artist som ska spela i sommar. Personen, som blir en ny för varje släpp, får också i uppdrag att hjälpa till att sprida nyheten och som tack en festivalbiljett.

Hittills har besökare på Klubb Popaganda och Umeå Open fått överraskningar i form av en stämpel, en öletikett, en garderobsbiljett, ett ölunderlägg och en servett. Med andra ord gör du rätt i att hålla utkik efter nästa släpp som kan dyka upp i princip var som helst.

196360.jpg

Nu kan danstillståndet slopas

Hoppet lever bland Stockholms flitiga krogbesökare och klubbarrangörer. Snart kan danstillståndet nämligen vara historia.

”Yay! Min motion får bifall, danstillståndet avskaffas!” skriver riksdagsledamoten Rossanna Dinamarca (V) på Twitter.

För att ordna offentlig danstillställning i Sverige i dag krävs ett så kallat danstillstånd. Det innebär att krögare vars gäster börjar spontandansa riskerar att få både böter och indraget serveringstillstånd.

Rossana Dinamarca är en av flera vänsterpartister som i en motion från i höstas föreslår ett avskaffande av det omstridda danstillståndet.

”Det är smått absurt och rimmar illa i ett modernt samhälle att ha en ordning där barägare inte vågar spela musik som kan uppmuntra till dans och där människor är förbjudna att spontant brista ut i dans om det inte finns ett särskilt tillstånd” påpekar de i motionen som nu har fått bifall i justitieutskottet.

Den 14 april väntas beslutet röstas igenom i riksdagen.

Mer spontandans till folket!

195527.jpg

Bytte tv-spelsdesign mot japanska pannkakor

Nu gör de japanska street food-pannkakorna sitt intåg på Söder. I mitten av april öppnar Stockholms första renodlade Okonomiyaki-restaurang officiellt – men redan nu kan man smita in för en smakbit.

Inne på MamaWolf på Timmermansgatan 15 tar ägaren Kaori Kato emot oss med ett leende. Sedan hon fick tillgång till lokalen i december har hon jobbat hårt för att kunna öppna.

Restaurangens väggar pryds av färggranna målningar signerade Kaori Kato själv. Hon flyttade hit från Japan för fem år sedan för att arbeta som grafisk formgivare för ett internationellt tv-spelsföretag.

– Men jag har jobbat på en Okonomiyaki-restaurang i Japan och har alltid drömt om att öppna en här, säger Kaori Kato.

43 år gammal har hennes dröm blivit verklighet i och med öppningen av MamaWolf, stället som ska förse Södermalm med japanska matpannkakor eller Okonomiyaki som de också kallas.

Namnet kommer från de japanska orden okonomi, ”som du vill”, och yaki som står för ”grillad” eller ”bakad”. Hos MamaWolf görs pannkakorna, vars deg är gjord på mjöl, ägg och finhackad kål, i ugn med olika fyllningar.

Just nu går det att välja på bacon och majs, grönsaker eller en glutenfri ”low carb”-version med biff. Men Kaori Kato har planer på att byta ut menyn med jämna mellanrum i framtiden.

Pannkakorna är krispiga på utsidan och mjuka på insidan. De är toppade med okonomiyaki-sås, en sås som liknar den söta teryiakin och japansk majonnäs.

– Det är enkel street food, väldigt casual. Jag ville göra japansk mat som känns lätt för folk att testa på. Jag har anpassat smakerna så att de passar i Sverige, berättar hon.

MamaWolfs officiella öppning sker i mitten av april, fram tills dess har de sporadiska öppettider så för den som är nyfiken kan det vara värt att kika förbi redan tidigare.

– Jag hoppas att folk gillar det, säger Kaori Kato.

193709.jpg

Spruckna artistdrömmar blev till guld på kultklubben Sunkit

Från bröderna Olssons källarlokal till Södra teatern har Magnus Nilsson och Burt von Bolton, duon bakom klubb Sunkit, levererat udda populärmusik som både älskats och hatats. På lördag firar Stockholmsklubben 20-årsjubileum.

Året var 1996. Magnus Nilsson och Burt von Bolton jobbade på samma kontorstryckeri. De lyssnade mycket på radio, höll på med musik och gjorde knäppa grejer ihop.

Kollegerna och vännernas stammishak var Bröderna Olssons på Folkungagatan, vitlöksrestaurangen där klubb Sunkit, som firar 20 år i helgen, föddes.

– De ville att vi skulle köra rockklubb i källaren där på lördagar. Vi pratade om att köra syntklubb, bara för att det inte fanns. Men ingen av oss var så inne på det. Vi hade samlat på udda musik så vi sa att vi vill köra på tisdagsmorgnar och vi ska köra världens sämsta musik, säger Burt när vi ses hemma hos Magnus i Årsta för att snacka klubbnostalgi och rota bland LP-skivor.

Det kommer aldrig att funka, menade ägaren av Bröderna Olssons. Magnus och Burt svarade med köra på måndagar i stället, något ägaren också dömde ut men sa okej till.

Under det första året arrangerade de klubbkvällar i källarlokalen varje vecka, i början var det mycket folk men det hände också att de spelade för tom lokal.

Den envisa duon hittade med tiden formen för klubben och begränsade sig till första måndagen i varje månad. Då hände det något.

– Plötsligt var det vansinnigt mycket folk. Och det genererade mer folk, det var som att de kände att här vill jag vara för här är det trångt. Det satt till och med människor i trappan och tittade, säger Magnus och skrattar.

– Vi har fortfarande kassarekordet där, säger Burt.

Sunkadelica eller ”Sunkit-musik” som stilen i dag kallas var det som regerade, och fortfarande regerar, på klubben. Med det menas udda och bortglömd musik från artister vars plattor generellt finns på loppmarknader och i gamla rea-backar (klicka här för låtlista).

– ”Vilka jävla kläder de har och fan vilka låttitlar, det här måste jag köpa”, tänkte vi. Vi tyckte att det var något superironiskt och roligt över det, säger Magnus.

Men när de började lyssna insåg de att det ofta var band som kunde lira. Och kombinationen av ett rätt tajt band, en svängig låt som skulle gå att dansa till och en knasig text som inte behövde handla om någonting, blev många gånger bra på ett oväntat sätt.

Andra gånger blev de förundrade över hur en del grejer någonsin kom ut på skiva. Folk som inte kunde sjunga men som var så sugna på att slå igenom att de själva bekostade studioinspelningen för en singel.

– Det blir någon sorts skruvat skräckkabinett, som ändå är intressant. Det är en tidsmarkör från 60- och 70-talet, säger Magnus och börjar bläddra bland det dryga femtiotalet LP-skivor som står på bordet.

Det är bara en bråkdel av samlingen där artister som Hans Edler, mannen som också startade skivbolaget Marilla och hakade på alla trender lite för sent, ingår tillsammans med Leif Andersson som släppte singeln Kind mot kind (en svensköversatt cover på Irving Berlins Cheek to cheek), Åke Uppman som gav ut en EP där ingenting riktigt sitter och Kerstin ”Banana” Bylén som gjorde barnmusikaler och hyllade bananen,

Allt hör hemma under Sunkit, konceptet som älskas av vissa och hatas av andra. Vännerna minns tiden på Bröderna Olssons.

– Alla gäster bara skrek att vi skulle höja volymen hela tiden, säger Burt med ett skratt.

Det uppskattades inte alltid av hyresgästerna ovanför, särskilt inte en manlig hyresgäst som flyttade in några år efter starten och brukade ringa ner och säga saker som: ”Tja det är grannen ovanför, alltså jag accepterar att jag bor centralt och att det är en restaurang men att spela så in i helvete högt och ha sådant jävla drag på en måndag… Och det är ju ingen bra musik, vilken jävla skit!”

– Så vi gjorde avtryck och var tillräckligt dumma i huvet för att fortsätta med det här otrendiga, vi hade ingen susning om att det skulle bli så populärt, säger Magnus.

I drygt femton år, fram till 2011, spelade Sunkit-duon på Bröderna Olssons. Sedan blev de mätta och tog en paus. Men det kliade i fingrarna på Magnus och Burt och många stammisar hörde av sig . Så 2014 återuppstod Sunkit på Södra teatern med kvartalsvisa evenemang.

– Vi har blivit en spelplan för outsiders som söker efter alternativ. En tillåtande miljö som betyder något för folk, det är jag jättestolt och glad över, säger Magnus.

För tillfället finns inga planer på att lägga ner, utan duon tänker fortsätta så länge det är roligt. Och med det stundande jubileet på Kägelbanan är det just nu väldigt roligt.

– Det kommer att bli en kanonkväll, det vet jag, säger Burt.

193894.jpg

Konstevenemang ska hjälpa gatubarn

På fredag kväll är det dags för Art for aid på Söder. Här kan du köpa konst från ett 50-tal konstnärer för ett gott syfte, alla intäkter går nämligen till marockanska gatubarn i Stockholm.

Gatukonstnären Jessica Hallbäck och fotografen JoAnn Kneedler var frustrerade över flyktingssituationen. De ville göra något mer än att bara dela uppdateringar på sociala medier.

Därigenom föddes idén om Art for aid där konstverk samlas in och säljs för att hjälpa behövande.

Det första Art for aid-evenemanget hölls i höstas och pengarna gick då till skolväskor till barn i krigsdrabbade Kobane. Under loppet av två veckor hörde 50 konstnärer av sig och skänkte verk och under själva kvällen fick arrangörerna in 45 000 kronor.

När det nu blivit dags för det andra välgörenhetsevenemanget har konstnärer kunnat skänka verk under en månads tid. Hittills, tisdag, har 58 konstnärer donerat verk. Den här gången går intäkterna till föreningen Habibi! för att hjälpa marockanska gatubarn i Stockholm och verken säljs för SL-kort och hyror så att det blir tydligt vad man bidrar med.

– Föreningen hjälper också till med kontakt med myndigheter, socialen och migrationsverket och det är jätteviktigt, säger JoAnn.

Att frågan kring de marockanska gatubarnen, där polisen larmat om att vissa begår brott och misstror myndigheter, kan anses kontroversiell hoppas och tror initiativtagarna inte påverkar insamlingen.

– Vi lägger inga värderingar i det som har skrivits och hittills har inte en enda person ifrågasatt det så det känns härligt. Det är inte så kontroversiellt att hjälpa folk som behöver hjälp, säger Jessica.

Mellan klockan 18 och 21 på fredag kväll kan du dra till konstnärskollektivet Momangen på Kocksgatan 23, där båda initiativtagarna är medlemmar, och införskaffa fin konst samtidigt som du hjälper behövande.

194264.jpg

Premiär för marknad i Hornstull nästa helg

Ett tydligt vårtecken uppenbarar sig nästa helg. Då är det nämligen premiärdags för årets upplaga av Hornstulls marknad.

Hornstulls marknad startades 2013 och har sedan dess fått mängder av stockholmare och annat folk att bege sig till Hornstulls strand på söndagar.

Nytt för i år är att den populära marknaden kommer att hållas både på lördagar och söndagar, hela sommaren fram tills slutet av oktober, med start på lördag kl 11.

Som vanligt kommer du att kunna göra klassiska loppisfynd bland stånden som intas av ett brett utbud av utställare där vem som helst får ställa ut.

Här hittar du allt från antikviteter till vintage, konst och andra prylar. Dessutom är en del av marknaden som vanligt tillägnad mat, såväl foodtrucks som enkla stånd.

Dra dit och välkomna våren. Glid runt och titta eller boka själv bord genom Hornstulls marknads hemsida och låt någon annan glädjas av saker du inte använder, vill du sälja mat ämnad att ätas på plats behöver du särskilt tillstånd.

Gatumarknaden är belägen längs vattnet vid Hornstull och arrangeras av föreningen Glad Stad och Streetfood court och har öppet kl 11-17 både lördag och söndag varje helg, utom midsommar.

192779.jpg

Nu öppnar Sjöstans egna saluhall

I helgen öppnar Food Village på Virkesvägen i Hammarby Sjöstad. Här ryms saluhall med hållbara råvaror såväl som restaurang, kafé och bageri.

Saluhall signalerar vanligen saftiga priser men så ska inte vara fallet hos Food Village. Här satsar man på saluhallskänsla med en blandning av hyllplock och manuella diskar men med priser som i en vanlig matbutik.

Vad gäller restaurangen ska mat tillagad på de bästa råvarorna serveras och umgänget stå i fokus. Köksmästare är Gustav Otterberg som tidigare haft samma position på Leijontornet och senast restaurang Ekstedt.

Delibutiker har tidigare haft det svårt i stadsdelen – kötthandlaren vid Sickla kaj fick stänga och Fine food har genom åren gått från matbutik till mer utpräglad restaurang. Men Food Village är ändå optimistiska.

– Vi tror att Sjöstadsbon är en väldigt medveten konsument och vi tror att det här är någonting som kommer att attrahera dem, har Nils Welleús, vd på Food Village, tidigare sagt till Lokaltidningen Mitt i.

Från klockan 13 på lördag kan du träffa gänget bakom satsningen och några av leverantörerna som är på plats för att berätta om sina produkter. Smakprov utlovas.

192511.jpg

Hon bygger upp en egen värld i miniatyr

Florentine är Gertrude Stein, hon är prima ballerina Anna Pavlova, hon är Simone de Beauvoir och Jackie Kennedy. Och samtidigt är hon ingen av dem, bara ett dokument av tiden.
– Jag har tänkt mycket på tidens gång och förlorad tid, säger konstnären Helena Blomqvist om sin utställning Florentine.

Den som kliver in på Lars Bohman Gallery på Karlavägen 9 får från och med torsdag eftermiddag en inblick i Florentine Steins värld.

Den gamla damen har huvudrollen i konstnären Helena Blomqvist fotoutställning där de 31 verken kan ses som fotografier från Florentines fotoalbum.

– Hon blickar tillbaka på sitt långa liv, minns, hallucinerar och fantiserar, säger Helena Blomqvist.

Precis som när det gäller Florentines historia är det svårt att veta vad som är verkligt och inte på de drömlika fotografierna.

Figurerna är ibland riktiga människor, andra gånger uppstoppade djur eller skulpturer.

Vissa miljöer har Helena Blomqvist själv byggt upp, som Florentines gata, andra är verkliga platser som slottet eller den grönskande ängen i skånska Haväng på Österlen där Florentine fotograferats i sällskap av en grupp möss.

– Det är som en filminspelning där jag är regissör, kostymör, scenograf, ljussättare, fotograf och allting, säger hon.

Helena Blomqvist gjorde sin debut på konstscenen år 2000 med serien First Women on the moon. Där placerade hon kvinnor i traditionellt manliga hjälteroller. I den här utställningen har tidens gång och stora kvinnliga personligheter från 1900-talet inspirerat.

Helena Blomqvist nämner Gertrude Stein, Simone de Beauvoir, Anna Pavlova och Jackie Kennedy som kvinnor Florentine skulle kunna representera. Men det är snarare ett slags dokument av tiden än av dem som personer, menar hon.

– När det gäller väldigt gamla kvinnor så har de sällan en huvudroll utan befinner sig ofta i periferin, så därför tycker jag att det är intressant att lyfta fram Florentine.

Vernissage torsdag kväll 17.00-20.00. Utställningen hänger till 23 april.

191504.jpg

Ikea-soffan i källaren – en potentiell dyrgrip

Sitter du på gamla Ikea-möbler hemma som du har tänkt göra dig av med? Dumpa dem inte på återvinningsstationen. Din Ikea-klassiker kan ha mer än bara ett nostalgiskt värde.

Intresset för gamla Ikea-möbler har smugit sig på de senaste fem åren och det märks på auktionssajterna.

– Går man längre tillbaka i våra -arkiv och tittar på prisbilden har det inte alls varit så intressant, säger Andreas -Siesing, värderare på Bukowskis.

Dels har det att göra med att allmänintresset för perioden som i  dag kallas retro/vintage är enormt. Eftersom Ikea till stor del möblerat det svenska folkhemmet är det naturligt att intresset för företagets produkter också växer, menar Andreas Siesing.

En annan orsak är att myten om Ikeas låga pris och sämre kvalitet håller på att spricka. Ikea-katalogerna hade något för alla plånböcker.

– Givetvis fanns det enkla produkter som salufördes som prisbilliga möbler- för ungdomen men det finns också en uppsjö modeller som kommer från kvalitetsfabrikörer runt om i Skandinavien, uppger Andreas Siesing.

Många etablerade svenska och danska möbeltillverkare har levererat möbler till Ikea. De flesta av dessa produkter har också klarat sig bra trots att de många gånger behandlats som de bruksvaror de är och inte fått stå i fred i finrummen.

Men har folk koll på att deras gamla Ikea-möbler kan vara värda något?

– Inte alls i tillräcklig utsträckning. Det är några få möbler som är rätt så kända, men det finns en enorm mängd som fortfarande i dag inte är kända av gemene man, säger Andreas Siesing som med anledning av det kom ut med boken Svenska möbler förra året, där han lyfter fram 700 modeller vars tillverkare vi tidigare inte har känt till.

Från början skrev Ikea inte ut upphovsmännen till möblerna, en policy- som byttes vid mitten av 1950-talet då de så smått började skriva ut form-givarna till en del modeller. Det var också då man på allvar började anställa -egna formgivare i  stället för att beställa- så kallade leverantörsmodeller.

– De modeller där det finns ett namn bakom är förstås mer intressanta i vår värld än de där man inte kan komma- längre i jakten på en upphovsman, säger Andreas Siesing som inte tror att intresset för gårdagens Ikeamöbler kommer att avta.

189122.jpg

Verkligheten drar rekordpublik

Making a murderer, The jinx, Palme, Tusen bitar, Jag är Ingrid, Den unge Zlatan, Sextemplet och Kiki.Intresset för dokumentärer syns 
i både i streamingtjänsternas utbud och hos den växande publiken som ser dem på biografer och festivaler.

Förra året drog svensk dokumentärfilm fler biobesökare än någonsin tidigare under 2000-talet. Och då hade ändå Palme och Searching for Sugar Man stora publikframgångar 2012.

För drygt två veckor sedan skrev bröderna Fredrik och Magnus Gertten också historia med den största biolanseringen av en dokumentärfilm 
i Sverige hittills när Den unge Zlatan premiärvisades på 219 svenska biografer.

– De senaste åren har det varit en enorm boom både publikmässigt och när det gäller hur dokumentärfilm har utvecklats som genre, säger Agneta Mogren, festivalchef för Tempo dokumentärfestival som drar igång i nästa vecka.

Hon om någon borde veta, hon som har arbetat med dokumentärfestivalen sedan starten 1998. Agneta Mogren tror att utvecklingen delvis har att göra med att dokumentärerna rent produktionsmässigt och tekniskt håller en högre kvalitet numera.

– Det är bra fotografer och man jobbar med dramaturgi, producenter, musik och ljud på ett annat sätt i dag. Det är en större apparat precis som 
i spelfilmer. Även om du kanske filmar i mindre team för att komma nära händer mycket efteråt i klipprummet. Många dokumentärer är verkligen filmer som gjorda för att visas på storduk.

Men att få visa sina filmer på bio är fortfarande få dokumentärfilmare förunnat och att kunna försörja sig på att göra dokumentärfilm ännu mer sällsynt. De flesta jobbar med annat samtidigt.

För dokumentärfilmaren Johan Palmgren har det blivit som en sport att söka pengar till sina hjärteprojekt.

– Det är ganska bra för gnistan, för att man ska brinna så måste man hela tiden vara på språng, skicka in förslag och formulera vad man vill och det är ju bra för filmen. Men ibland är det ett tragglande också, säger han när vi 
träffar honom på hans kontor vid Mariatorget.

Johan Palmgren har varit i branschen sedan 1998 då snickeriverksamheten, som han drev med en vän i Lund, brann ner. Han köpte en filmutrustning för försäkringspengarna och stack till ­Zambia för att filma ett par bröder från Småland som åkt dit för att laga maskiner. Resultatet blev den flerfaldigt prisade dokumentären Mulishani Mulishani.

Sedan dess har han gjort andra saker men hela tiden jobbat med filmprojekt vid sidan av.

– Det är jäkligt spännande att få vara med i andras berättelser och liv och att man aldrig riktigt vet vad som ska hända, säger Johan Palmgren.

Nyfikenheten är en stark drivkraft och ett behov att ta reda på mer efter att ha sett olika nyhetsinslag har varit ingången till flera av hans dokumentärer.

Efter att ha läst en artikel om en swingersklubb i Norrköping som brunnit ner föddes till exempel dokumentären Sextemplet från 2015 som har vunnit flera priser, bland annat Bästa dokumentär på en festival i New York.

Likaså var ett nyhetsreportage ursprunget till hans senaste projekt Taxiklubben. Under två år följde han taxichauffören Allonias som på grund av dåliga villkor startade en fackklubb och tog upp kampen mot Sveriges största taxibolag som ägs av miljardären Rolf Karlsson.

– Jag fick en väldigt stark känsla för Allonias och hans engagemang, säger Johan vars dokumentär kommer att visas på Tempofestivalen.

I år står över 100 dokumentärer, inom såväl film, radio, transmedia och foto, på programmet.

Journalisterna Caroline Kernens och Tova Kurkiala Medbos debutfilm I jakt på ett bättre liv hör till dessa. I den får tittarna lära känna tre kvinnor som reser mellan Stockholm och Rumänien för att tjäna pengar till sina familjer.

– Vi hade båda gjort en del nyhets­inslag om att fler och fler sitter på våra gator och tigger. Men det var frustrerande att bara få berätta så kort om det här, vi kände att det inte gav en rättvis bild, säger Tova.

Duon som precis hade slutat på Journalisthögskolan vid tidpunkten stack ut till ett läger i en Stockholmsförort för att ta reda på mer.

– När vi kom ut dit så såg vi något som inte kändes när man såg bilderna i nyhetsreportagen. Det här måste vi visa på något annat sätt tänkte vi, så jag stack och köpte en kamera på rean, säger Caroline.

Vid sidan av jobb och studier besökte de lägret minst en dag i veckan under ett års tid utan någon budget.

– Hade vi gått den rätta vägen och försökt söka stöd hade det aldrig blivit något, då hade tiden gått. Jag tror också att det var en fördel för oss att vi inte kom med ett stort filmteam utan att vi tog med oss vår kamera och tog oss tid att vara där, säger Tova.

De ville låta det svenska folket lära känna personerna och komma nära, och efter att filmen i höstas visades på Stockholms filmfestival var det också många som menade att deras bild av tiggarna förändrats.

– Sådana här filmer behövs, men det sorgliga är att man behöver jobba ihjäl sig vid sidan av sitt vanliga jobb om man ska göra ett sådant här projekt om man inte är etablerad, säger Caroline.

Tanken på att göra fler dokumentärfilmer är trots det inte främmande.

Att man måste kämpa lite för att projekten ska bli verklighet är en del av grejen, menar Johan Palmgren som trots sin långa bakgrund i dokumentärfilmsvärlden inte tar något för givet.

– Det tänker jag ibland med lite ångest, att den här historien berättas inte om inte jag filmar den. Terrierinstinkten, att inte ge upp och att vara envis, är den viktigaste egenskapen en dokumentärfilmare kan ha.