Kategoriarkiv: Snackisar

170317.jpg

Mustaschernas månad är här

November är mustaschernas månad. Det odlas tyrolerlockar, moppe-muschar och tangorabatter på överläppen för att uppmärksamma prostatacancer.

På Barkarby barbers handlar mycket om mustascher.

På Barsbro torg i Barkarby finns en anrik herrfrisering. Salongen har funnits sedan 50-talet men för lite mer än sju år sedan fick den namnet Barkarby barbers. Salongens ena vägg är täckt av en stor spegel, framför vilken barberarstolar i svart skinn står. Ovanför spegeln hänger gamla bilder från salongen och området runt omkring. Tuna ”Turken” Ayhan, som driver salongen, har själv klippt sig här sedan han var 4 år – nu är han 31.

Han har precis rakat av sitt helskägg för att delta i Mustaschkampen, Prostatacancerförbundets kampanj för att uppmärksamma Sveriges vanligaste cancerform. Varje år får ungefär 9 000 svenska män diagnosen.

– Det är lite ovant, men i år ville jag vara med. Mustaschen är ett bra sätt att väcka uppmärksamhet. Det är inte så vanligt att bara ha mustasch, de flesta har skägg också, säger han.

Skäggväxt har, enligt Nordiska museet, spelat en viktig roll i männens historia. Skägget har varit ett tecken på manbarhet och visdom, men har också associerats med konstnärskap och vildhet. Under yngre järnåldern och bronsåldern var det renrakat som gällde, under vikingatiden odlade männen långa kraftiga mustascher och långt spetsigt hakskägg. Och nu är mustasch och skägg hett igen. De senaste två åren har antalet kunder som kommer in för att fixa mustaschen eller skägget ökat rejält, menar Tuna.

– Det är jättepoppis, vissa kunder kommer in och fixar håret en gång i månaden men skägget och mustaschen en gång i veckan.

Tuna menar att han inte ser så många olika trender när det kommer till mustascher, de flesta kör på klassiska varianter eller anpassar modellen efter personlighet och skäggväxt. Valrossmustascher eller tyrolerlockar ser han så gott som aldrig.

– Jag ser inte så många extravaganta mustascher, på sin höjd någon som böjer upp ändarna lite.

Vad är ditt tips till någon som vill skaffa mustasch?

– Ha tålamod. Vissa tror att skägget ska växa fort, men det tar tid. Ibland kommer de som tröttnat på att vänta in och vill att vi ska ta bort skägget, då brukar jag vägra, säger han med ett flin.

En mustasch eller ett skägg måste tas om hand, menar Tuna ”Turken” Ayhan. Vax, olja och balsam när man duschar är några tips.

– Det beror också på vad man har för mustasch, min måste jag ha vax i för att den inte ska spreta, har man en längre mustasch lägger den sig ofta rätt själv

170195.jpg

Så tacklar du mörkret

Dagarna blir kortare och kortare och många blir trötta och deppiga. Mitt i gav sig ut för att höra hur Danderydsborna tar till vara på vintersolen och deras bästa tips för att tackla novembermörkret.

Margarethe och Valter Bergkvist är ute i trädgården i Berge och krattar löv för fulla muggar.

– Den här hösten har varit helt underbar, säger Margarethe.

De bor dessutom på tomten Solsidan, med sol hela dagen. Men för den som inte har den turen gäller det att jaga solen.

Soldyrkaren Niclas Andén bor i Täby, men där är det dåligt med eftermiddagssol, tycker han. Promenaden längs Nora strand är bästa stället för att fånga novembersolen, konstaterar han.

– Jag brukar även åka långfärdsskridskor här när isen lägger, säger han och blickar ut över Edsviken.

Andra välkomnar den höga mysfaktorn i novembermörkret.

– Jag tycker att man ska ta tillvara på det mysiga med tända ljus, filtar och en kopp te, säger Cecilia Skoog, Mörbyhöjden.

170249.jpg

Ensam mamma hotas av vräkning

Ensamstående tvåbarnsmamman Aster Dawit hotas med vräkning. Hon är uppsagd från sin lägenhet på Lidingö bostadshotell och har inte fått rätt till lägenhet med 
social förtur.

– Jag förstår inte 
att det här händer i Sverige, säger hon.

Aster Dawit bor med två barn i en lägenhet om två rum och kök inrymd i den gamla Missionsskolan på Kottlavägen. Dit fick hon följa med när Lidingö bostadshotell flyttade alla hyresgästerna dit i våras.

I den nya lägenheten upptäckte Aster Dawit att det fanns vägglöss.

– Vi fick utslag på händerna, både jag och min son, berättar hon.

Hon gjorde som en hyresgäst är skyldig och anmälde problemet till värden, eftersom värden har ansvar för att sanera.

Lägenheten sanerades två gånger i augusti och september.

Första gången flyttade familjen till en evakueringslägenhet, andra gången gjordes saneringen när hon åkt till förlossningen för att föda sitt andra barn.

Efter andra gången konstaterade en skadedjurstekniker från Nomor, enligt Aster Dawit, att vägglössen var borta.

– Jag frågade om han kunde skriva ett intyg på att vägglössen var borta, men han sa att han inte fick göra det, säger hon.

När hon kom hem från BB fick hon veta att hennes bostad skulle göras om till boende för ensamkommande barn.

Alla gäster på bostadshotellet måste flytta till mindre bostäder och om de inte samarbetar hotas de med vräkning av Lidingö stads handläggare.

Så har flera hyresgäster berättat.

Lidingö stads fastighetschef Patrik Häggstrand säger dock att ingen hotats med vräkning och den ansvariga handläggaren ger inga kommentarer.

Medan de andra hyresgästerna efter oktober kunde flytta in i nya bostäder en trappa ner i huset fick Aster en uppsägning.

Den formella orsaken är att hon har haft vägglöss, men Patrik Häggstrand påpekar också att man inte får ha barn på bostadshotellet och att hon ändå skulle ha sagts upp för att hon bott där för länge.

Aster Dawit tycker det känns som att de vill bli av med henne och använder vägglössen som ursäkt.

Kommunen har i uppsägningen hänvisat till att hon hade tagit med sig vägglöss till den tillfälliga evakueringslägenheten.

Här råder oenighet om vad som hände. Aster Dawit säger att hon försökte följa alla instruktioner, men kommunen säger tvärtom.

En lista med adresser visar hur många bostäder över hela Storstockholm hon förgäves sökt på sistone.

Som ensamstående mamma med låg inkomst är det svårt att konkurrera med andra hyresgäster om lediga lägenheter.

Socialkontoret nekar henne hjälp eftersom hon tillfälligt fått en extra stor utbetalning från Försäkringskassen i augusti.

När de pengarna är slut kan hon söka igen.

– De säger att jag måste ta in på vandrarhem, säger 
Aster Dawit.

Äldsta sonen är ett och ett halvt år och har skolats in på Stockby förskola.

Under sina första veckor med nya bebisen har Aster Dawit haft svårt att amma på grund av att bostads-­situationen ger henne stress.

Nu har hon ingenstans att ta vägen.

– Vi är i Sverige nu. Jag förstår inte att det inte finns regler för att man inte kan vräka barn och sätta dem på gatan, säger Aster Dawit.


FAKTA

Lidingö bostadshotell

Lidingö bostadshotell är ett genomgångsboende för personer 
som behöver tillfällig hjälp med bostad.

Fram till april 2015 låg bostadshotellet i Larsberg med 166 lägen­heter. Då var det tillåtet att bo där i max fem år.

Sedan flytten till Missionsskolan finns 40 lägenheter på bostads­hotellet. Nu är det tillåtet att bo där i max två år.

169661.jpg

Adam spelar Tzatsikis bästis Per Hammar i nya filmen

12-årige Adam Gutniak från Bromma blir snart en filmstjärna.

Han spelar rollen som Per Hammar i Tsatsiki, farsan och olivkriget som har biopremiär den 11 december.

– Det känns både kul och lite konstigt, säger han.

Det är pressdag för filmen Tsatsiki, farsan och olivkriget. I lobbyn till ett hotell i Hammarby sjöstad sitter de tre barnskådespelarna Emrik Ekholm, Adam Gutniak och Sara Vilén. De har just avklarat en intervju med Kamratposten, och pausar genom att kolla lite i sina smartphones.

De är snart aktuella på bioduken i nya filmen om Tsatsiki – Tsatsiki, farsan och olivkriget – som går upp på biograferna i december.

Rollen som Tsatsikis bästa kompis Per Hammar görs av Adam Gutniak från Bromma. Han har tidigare spelat teater, bland annat på Stadsteatern, men det här är hans första filmroll. Han sökte aldrig till filmen utan blev ”headhuntad” av filmproduktionsbolaget efter att hittat honom på statist.se som han finns med i.

– Det är roligare att vara med i en film, och kanske lite lättare. Allt måste fungera på teaterscenen. När man spelar in film kan man ta om, eller plugga in repliker dagen innan tagning, säger Adam Gutniak.

Tsatsikifilmerna, som bygger på författaren Moni Nilssons böcker, gör comeback efter 14 år. I augusti kom boken Tsatsiki och Hammarn ut, som en introduktion till den nya filmen. Boken ”Tsatsiki, farsan och olivkriget” kommer ut samtidigt som filmen.

I nya filmen har Tsatsiki och Per Hammar hunnit bli elva år och Tsatsiki ska åka till sin pappa i Grekland över sommarlovet. Men det är kris i Grekland och både Tsatsikis pappas hotell och olivlund är hotade. Tsatsiki bestämmer sig för att rädda hotellet. Han tar hjälp av tjejen Alva, som han blir tillsammans med.

– När Per Hammar kommer ner till Grekland med Tsatsikis mamma blir det lite jobbigt när han upptäcker att Tsatsiki har blivit både bästa kompis och ihop med Alva, berättar Adam.

Filmen handlar om hur det är när vänskap sätts på prov.

Skådespelartrion lärde känna varandra ordentligt under de sex veckorna som de tillbringade tillsammans under inspelningstiden på Kreta och blev nära vänner.

– Vi bor på olika ställen men hörs varje dag på sociala medier, säger Sara Vilén, som bor i Uppsala.

168737.jpg

Väsby från Sofos horisont

Vilda Väsby eller Lapplands Väsby. Hockey och hårdrock. Vad har de som inte bor här för bild av vår kommun?

Mitt i åkte till Sofo på Södermalm höra vad folk tänker i stans hippaste kvarter.

Trendiga hipsternästet Sofo på Södermalm är kanske lite av en motsats till Väsby. Här är kaffe inte bara en varm dryck som på Bullens café utan en vetenskap om bryggtemperaturer och kaffebönor.

De skäggiga männen pratar inte slutspelsskägg utan snarare om det är mandel- eller citronolja som ger skägget bäst lyster.

Vad tycker och tänker egentligen folk om Väsby här? Vad ger Väsby för associationer?

Mitt i tog en promenad genom Sofo och fick höra svar om alltifrån hårdrock och pendeltåg till det vackra landskapet som omger Väsby. En och annan nämnde också det tragiska mordet i Runby.

En som tydligt rört sig i båda miljöerna, Sofo och Väsby, är ex-boxaren och matprofilen Paolo Roberto.

– Jag är tvåkulturell och har bott i förort och stad. Jag känner mig hemma överallt men Väsby är min hemstad. Det är mina hoods, säger han.

Hur brukar folk reagera när du säger att du är från Väsby?

– Inget särskilt egentligen. En del tänker kanske på de blå husen.

De tänker inte på Vilda Väsby då?

– Haha, nej det blev väl lugnare när jag flyttade därifrån.

Vad hade ni Väsbyungdomar egentligen för rykte inne i stan när du var ung?

– Ja, gänget från Väsby var det ingen som ville mucka med. Så var det, säger Paolo Roberto.

169753.jpg

Haluatko kupin kahvia?

Tycker du svenskarna dricker mycket kaffe? Då ska du veta att kaffelandet nummer ett i världen heter Finland.

– Jag tror många finländare är lite blyga, men när kaffet kommer fram börjar folk prata, säger Taina Virta.

I morgon, tisdag, hyllas drycken av två finska föreningar i Botkyrka.

Knackar du på hemma hos någon av personerna på bilden här intill kan du räkna med att kaffepannan snart är rykande varm. Finlandsfödda Tumbabon Taina Virta som just slagit sig ned vid bordet drack sin första kopp när hon var 5 år.

– Jag minns att när jag var 10 år ville jag varken ha mjölk eller socker i kaffet. Jag har barnbarn
i Botkyrka som också dricker kaffe, säger hon.

Enligt samlingen runt bordet frågar Botkyrkabor med rötter i Finland nästan alltid om den som kommer på besök vill ha kaffe.

– Det är nästan som en del av hälsningsfrasen, säger Anna Moisio från PRO Botkyrka Finska.

Att inte ställa frågan verkar kunna så tvivel hos den som knackat på dörren.

– Det kanske är lite konstigt. Då skulle jag kanske undra om hon inte vill att jag stannar så länge, säger Taina Virta.

Finland är det mest kaffedrickande landet i världen. Medborgarna konsumerar i genomsnitt 3,6 koppar om dagen, nästan dubbelt så mycket som italienarna (tvåa ligger Sverige med 3,2 koppar).

– Jag har funderat över vad det beror på. Finländare är ju ofta lite blygare, men kommer kaffet fram är det något mer som händer och då lossnar snacket, säger Taina Virta, som enligt egen ­utsago klämmer fem stora koppar om dagen.

Hon är medlem i Finska föreningen i Tumba-Tullinge. I morgon, tisdag, arrangerar föreningen tillsammans med PRO Botkyrka Finska en dag i kaffets tecken, som en del av temaveckan Äldredagarna. Självklart kommer kaffedrickande att vara en av aktiviteterna. Och de hoppas att besökarna tar med sin egen favoritkopp att dricka ur.

– Det här är Arabia, konstaterar Anna Moisio och vänder på en av de framdukade kopparna som alltså kommer från den kända porslinsfabriken i Helsingfors.

Anna Moisio är ordförande i PRO Botkyrka Finska. De har aldrig några träffar utan att kaffet står på bordet. Den här dagen är inget undantag och ofta äter de samtidigt en munk med hål i, något alla konstaterar att är typiskt finskt. Sedan krossar de en föreställning många svenskar har om finska bakverk:

– Finska pinnar finns inte i Finland. Det är något som svenskarna har hittat på, säger Taina Virta.

Att det skulle vara onyttigt att ge barn kaffe är inget som oroar församlingen runt bordet.

– Det är hälsosamt och dessutom praktiskt att alla dricker kaffe när jag får besök, säger Taina Virta.

– I små mängder är det inte farligt, säger Eero Riihelä.

Kaffet i Finland smakar svagare än här, berättar de. Och den traditionen har de inte tagit med sig till Sverige. Helena Jyrkkä tycker att kaffet i Finland är blaskigt. Och Taina Virta tar med sig svenskt kaffe när hon åker till sitt födelseland.

– ”Jasså är det ditt kaffe”, säger de när de smakar, säger hon.


FAKTA

Kaffebönan och kopparna berättar

13.00 Rundvisning på aktivitetshuset Albys Hjärta.

13.20 Kaffebönans historia berättas av representanter från rosteriet Johan och Nyström i Tullinge.

14.15 Kaffepaus. Besökarna uppmuntras ta med sin egen favoritkopp.

15.00 Anna-Kaisa Öhgren från Stockholms Auktionshus berättar om just din och alla andras kaffekoppars kuriosa.

16.00 Slutsörplat och klart.

168653.jpg

Här göms gravskatterna

Lagom till allhelgona är det många som vill pyssla om sina gravar, men Tyresö församling har regler för hur gravarna ska se ut.

Den som bryter mot reglerna får finna sig i att lyktor och små stenar plockas bort och sparas på annan plats.

Bakom en stor byggnad vid Bollmora kapells parkering finns en riktig gravskatt. Där ligger stora lyktor, små lyktor, lyktor på stång och små tomtelyktor.

En del rymmer vanliga stearinljus, andra drivs av batterier eller solceller.

Ett egenhändigt tillverkat ankarkors namngett ”Anders” prytt med små snäckor sticker ut bland köpegodset.

I den stora lyktsamlingen finns också plast- och tygblommor och flera små statyer och prydnadssaker.

Stenar med inskriptioner som ”Pappa” och ”Älskade morfar” har fått en egen kartong.

Jeanett Agnred, informatör i ­Tyresö församling, berättar att en del av godset kommer från gravar som inte rensats innan de upphört, men mycket har också plockats bort för att det inte följer regelverket.

Reglerna säger exempelvis att lyktor och gravkransar endast får finnas från den 25 oktober till den 1 april.

– Det beror på brandrisken, vårgräset kan ju vara väldigt lättantändligt. För att det ska vara en vacker och rofylld minnesplats har vi också bestämt att säsongsbundna utsmyckningar som vinterkransar ska följa årstiderna.

Har ni synpunkter på vilken typ av ljus man ska ha?

– På de kist- eller urngravar som sköts av någon får man ha vilken sorts ljus som helst, även solcellsdrivna eller batteridrivna. Men på askgravarna får man bara ha vanliga ljus. I minneslunden får man efter ett beslut i våras ha solcellsdrivna eller batteridrivna ljus på en särskilt anvisad plats.

Varför har ni samlat in små stenar med inskriptioner?

– De plockas bort om de hittas vid askgravarna eller vid gravar där vi har hand om skötseln. När vi klipper gräset kan stenarna nämligen förvandlas till projektiler.

Den som först uppmärksammade Lokaltidningen Mitt i på den gömda kyrkogårdsskatten är Tyresöbon Yvonne Stening som lade upp en bild på Facebookgruppen ­Aktuella händelser i Tyresö.

– Det var som ett tips till en annan person som trodde att gravprydnader blivit stulna. Jag har själv fått lyktor bortplockade och blev rätt överraskad av mängden saker bakom huset, säger hon.

Vad tycker du om reglerna för vad som får finnas vid gravarna?

– Det blir lite larvigt. På Skogskyrkogården där jag också sköter en grav är det inte alls lika noga, men samtidigt är det ju också väldigt fint här.

169076.jpg

Inga-Lisas öde väckte känslor

Efter två överklaganden fick Inga-Lisa Lövgren rätt till en plats på äldreboende.

Mitt i:s artikel och film om hennes kamp väckte en storm av känslor i ­sociala medier.

Två gånger nekades Inga-Lisa Lövgren en plats. I sin andra överklagan fick hon rätt och hon ska nu få flytta till ett äldreboende.

I en kortfilm av Lokaltidningen Mitt i:s fotograf Sofia Ekström berättar 95-åriga Inga-Lisa Lövgren om sin situation. Hon har astma och ibland är hon rädd att få ett anfall i sömnen. Då sitter hon uppe i en fåtölj på natten.

Efter­som hon känner sig ensam och rädd vill hon bo på ett äldreboende. Att få hjälp av hemtjänsten på morgon och kvällen ser hon inte som ett riktigt alternativ.

–  Jag är inte för gammal för att få ha trevligt och att ha någon att prata med, säger hon i filmen  som blev en viral succé.

Efter några dagar hade hundratusentals sett filmen om Inga-Lisa. Bara på Facebook hade en halvmiljon sett filmen och över en miljon nåtts av hennes berättelse fram till i måndags, 26 oktober, och kommentarerna var många.

”Tårarna rinner”, skrev en man.

Samtidigt som läsarna gladdes över att kampen lönade sig reagerade många med ilska.

”Vad används skattepengarna till egentligen. Detta är gamla som byggt upp vårt samhälle”, skriver en kvinna.

En som reagerade är 26-åriga Emelie som arbetar inom hemtjänsten.

–  Fler människor borde träda fram och berätta sina historier så kanske det händer något, säger hon.

Inga-Lisa själv blev först lite förskräckt när hon fick se sig själv i tidningen.

– Men inte ska väl jag apa mig på det här viset i tidningen, tänkte jag. Men sedan när så många hörde av sig så kände jag att det var bra. Jag är riktigt nöjd och glad. Det är viktigt att alla förstår hur kränkande äldre upplever det när de säger ”äh, du får aldrig komma in på äldreboende”, säger hon.

Att äldre isoleras i sina hem upprör pensionärsorganisationerna.

– Staden bör bygga ut så att alla som är över 80 år och vill ha plats på ett särskilt boende ska ha rätt till det, säger Alf Andersson, ordförande PRO i Stockholms stad.

Stockholms stads äldreborgarråd Clara Lindblom (V) menar att det är oförenligt med socialtjänstlagen, som stadgar att placeringar på särskilda boenden ska ­biståndsbedömas.

–  Vi vill ersätta trygghetsboenden med en ny sorts boenden. Vi utreder en sådan form som inte skulle kräva biståndsbeslut men ha tillgång till grundläggande service som restaurang och aktiviteter.


FAKTA

Allt fler nekas plats på äldreboende

• Under de senaste åren har allt fler fått avslag fått på sina ansökningar om äldreboende.

• 17 procent fick avslag förra året, vilket är den högsta andelen sedan statistiken började föras.

• Nästan hälften av dem som överklagade fick rätt förra året.

• I budgeten för 2016 satsas 52 miljoner kronor extra på biståndsbedömning av hemtjänst och äldreboenden med hopp om att fler ska få rätt beslut från början.

168429.jpg

Nallen Olof på äventyr

Klass 2b på Christinaskolan ville att deras nalle skulle få åka ut på ett äventyr. Nallen sattes därför på en bänk vid en busshållplats. Dagen efter satt nallen Olof i direktsändning i TV4 och blev snabbt en kändis.

Det började med att eleverna i klass 2b på Christinaskolan läste en bok om en diamant som var gömd i en nalles ryggsäck. Då kläckte läraren Lena Lundberg idén att klassen borde ha en egen klass-nalle som kan åka iväg på fängslande strapatser.

– Vi skickade ut en egen nalle, vår nalle Olof. Vi ville att han skulle få vara med om spännande äventyr, ­säger hon.

Och nallen hamnade snabbt i ett äventyr.

I tisdags i förra veckan åkte Lena Lundberg till Karlaplan på Östermalm och satte ner nallen på en bänk vid en busshållplats. Runt halsen hängde en lapp med texten: Jag heter Olof och kommer från Christinaskolan, ta med mig på äventyr, men jag vill tillbaka till klassen innan jul. Även telefon, Instagramkonto och mejladress skickades med.

Senare samma dag hittade programledaren Tilde de Paula Eby nallen och tog följande dag med sig Olof till TV4:s morgonprogram.

I direktsändning satt Olof på bordet samtidigt som gästerna i studion samtalade. Olof fick bland andra träffa de båda före detta partiledarna Mona Sahlin och Lars Lejonborg.

– Det blev ju lyckat direkt. Det gick jättefort, säger Lena Lundberg.

Tilde de Paula skrev på Instagram: ”På min promenad igår hittade jag Nalle Olof! Han satt vid en busshållplats på Karlaplan i Stockholm! Han går i klass 2B på Christinaskolan på Lidingö! Hans 8-åriga klasskompisar har skickat ut honom på äventyr och idag fick han följa med mig till jobbet! Det ska bli spännande att följa hans äventyrsresa fram till jul! Rolig grej va?”.

Dagen efter besöket på TV4 fick Olof åka med polisen Martin Melin, känd från dokusåpan Robinson, i en polisbil.

– Det har fått ett enormt genomslag efter att Tilde de Paula Eby hittade Olof på busshållplatsen vid Karla­plan. Polisen Martin Melin har nu haft honom i ett dygn och han planerar en spännande fortsättning. Vi följde detta med spänning, säger Ia Lindgren, lärare för 2B på Christinaskolan.

Var Olof befinner sig just nu är oklart.

166979.jpg

Här är betygen högst i Sverige

Hela landets bästa niondeklassare finns på ­Östermalm och Fredrikshovs slotts skola.

– Det är en bekräftelse på att vårt pedagogiska koncept fungerar, ­säger rektorn Maija Möller ­Grimakova.

I snitt fick skolans nior 308,3 i snittbetyg (340 är max) förra läsåret. Det är högst i hela landet.

– Förklaringen till betygen är att vi följer varje barn i tio år. På så sätt kan vi upptäcka en elev som har svårighet eller väldigt lätt i något ämne. Varje elev är unik och vi utvecklar varje elev maximalt utifrån deras förutsättningar, säger Maija Möller Grimakova.

De flesta barnen i skolan på Fredrikshovsgatan är från Östermalmsområdet.

Varje år söker 8 000 barn till skolan, berättar rektorn, men bara 24 elever tas in i sexårsverksamheten efter kötid. Sedan går barnen i skolan ända upp till och med nionde klass.

Fredrikshovs slotts skola är fristående, och en majoritet av skolorna som ligger högst i betygsligan är fristående. Dessutom visar resultaten att många innerstadsskolor är med i Sveriges betygs­topp.

Socioekonomisk bakgrund är den viktigaste faktorn för vilka betyg en elev har.

Det handlar bland annat om föräldrarnas utbildningsbakgrund som oftare är högre för de som bor innanför tullarna, berättar Karin Hector Stahre, enhetschef på Skolverkets prov- och bedömningsenhet.

– Men skolorna är säkert också väldigt bra. De har säkert höga förväntningar på sina elever, och det främjar lärandet. Och på många skolor samlas elever med hög studiemotivation.

Skolborgarrådet Olle Burell (S) vill jämna ut skillnaderna mellan olika plugg – oavsett geografiskt läge eller driftsform.

– Svenska skolan måste bli bättre på att kompensera för elevernas bakgrund så att alla har likvärdiga chanser, oavsett vilket stöd och bakgrund man har hemifrån. Fredrikshov ska kunna få ännu mer poäng, men vi får inte glömma de skolor som får sämre betyg, säger Olle Burell.

Skolborgarrådet ser också med viss oro på att snittbetygen visserligen blivit bättre i Stockholm de senaste åren, men att allt fler samtidigt lämnar högstadiet utan gymnasiekompetens.

Därför är skolpengen socioekonomiskt fördelade så att skolor med större behov får större resurser.

– Det blir en kunskapsklyfta som växer. Den viktigaste uppgiften är att kombinera utvecklingen där medelbetyget stiger och samtidigt vända trenden att färre går ut med gymnasiekompetens, ­säger Olle Burell.

167261.jpg

9 av 10 uttalar Edsberg fel

Tror du att du uttalar ditt bostadsområde på rätt sätt? Bor du i Edsberg får du nog tänka om.

– Nästan 90 procent säger fel, säger Olof Svanberg i kommunens namnberedning.

Många i Häggvik och Silverdal lär även de bli ­förvånade.

– Nej det låter jättekonstigt i mina öron! Jag har bott i Edsberg sedan jag var 12 år och så har vi aldrig sagt hemma.

Så reagerar Ingmo Ögren och många andra när ­Lokaltidningen Mitt i testar folk på Edsbergs torg. Väldigt få känner till det korrekta uttalet.

– I dag säger nästan 90 procent det på ”fel” sätt när det gäller betoningen, säger Olof Svanberg, ordförande i Sollentuna kommuns namnberedning.

Han har själv svårt att få till den rätta betoningen ibland.

– Men det var någon som sa åt mig att Edsberg skulle uttalas som Varberg och då fastnade det. För jag kommer själv från Varberg, berättar han.

Betoningen ska alltså ligga på Eds snarare än på berg, något få ­prickar in när Mitt i frågar runt.

– Kanske att Agda 97 säger det så, men jag har inte hört det förut. Jag kommer alltid att säga som jag brukar, säger Susanna Delborn och skrattar.

Charbel Elalam jobbar i en grönsaksbutik vid torget. Han använder inte själv den traditionella betoningen men vet att den förekommer.

– Jag har hört några äldre uttala på det sättet, sådana som bott här väldigt länge, berättar han.

Och just för dem som är födda och uppväxta i ett visst ­område kan det vara upprörande när namnet på platsen uttalas fel, enligt Olof Svanberg i ­namnberedningen.

Men i områden som växer snabbt och genomgår demografiska förändringar, som Sollentuna, är det ofta ofrånkomligt att betoningar förändras i takt med inflyttningen.

Den traditionella betoningen av Edsberg är alltså på väg att försvinna.

Även när det gäller ­Silverdal har ett annat uttal än det korrekta fått fäste, trots att området inte alls har lika många år på nacken. De flesta lägger tryck på dal när det egentligen ska ligga på Silver.

Ännu en kommundel där många invånare säkert blir förvånade är Häggvik som traditionellt sett ska uttalas som ordet ”svinrik” för att få till den rätta betoningen.

Stavningar kan också ändras genom åren. Norrsätra och Södersätra har sedan 1700-talet stavats med ett t men på 70-talet ändrades stavningen till dubbel-t av någon anledning.

I dag är det ­ändrat igen och stavas med ett t, men stavningen från 70-talet finns fortfarande kvar på fastighetsbeteckningarna.


FAKTA

Så uttalar du ortsnamnen

Edsberg [e:dsbär:j] Uttalas som Varberg, betoningen ligger på ”Eds”.

Silverdal [sịl:verdal] Uttalas som silverfat, med tryck på silver.

Häggvik [heg:vik] Uttalas med samma betoning som svinrik.

Klasro [kla:sro] Uttalas som glassko, med tryck på klas.

166627.jpg

Solrosornas krig i Nacka

Solrosornas krig rasar 
i Nacka.

Nja, åtminstone har den högväxta blomman väckt ­läsarintresse.

Än så länge verkar det dock vara en bit kvar till världsrekordet.

”Har du en högre?”

Så löd frågan som Lokaltidningen Mitt i nyligen ställde till läsarna i en artikel om de tre meter höga solrosor som fanns i Farzaneh ­Kavoosfars och Stefan Olssons trädgård i Duvnäs Utskog.

”Jag har aldrig sett så långa solrosor”, sa Farzaneh Kavoosfar till tidningen.

Familjen har bott i radhuset i två år. Förra sommaren hade de också solrosor, men då blev de som mest 1,5 meter. I år hade familjen blivit tvungen att stötta upp de långa växterna med pinnar.

Sedan dess har ytterligare två familjer hört av sig.

Jonas Hallberg och hans åttaårige son David Rådberg i Skuru planterade solrosfrön i trädgården första gången i fjol sommar, på baksidan av radhuset.

Det gick så där. Sniglar åt upp allihop. I sommar har de planterat solrosfrön på radhusets framsida. Med lyckat resultat.

Nu har solrosorna vuxit till hela 3,13 meter. De är både imponerade och chockade, berättar Jonas Hallberg som trodde att de skulle bli max en meter höga. På en enda stjälk har de nu åtta blommor.

Hur länge solrosorna hemma i radhusträdgården i Skuru ska härda ut i oktoberkylan vet Jonas Hallberg inte.

– Det är det roliga, i dagarna har det kommit fyra–fem nya blommor, säger han.

De hittills längsta solrosorna verkar familjen Palmu i Orminge ha. Solrosorna har enligt familjen nått en höjd av hela 3,35 meter.

– Alla grannar stannar och tittar, berättar Marko Palmu.

Enligt Guiness world records är världens hittills högsta solros ett 9,17 meter långt ”monster” som växte i Tyskland förra sommaren.

166858.jpg

Pensionärsligan gör ett klipp

Du kanske har sett dem susa förbi på stan?

Pensionärsligan som chockar på sin trimmade permobil gör succé på Youtube.

Bakom filmerna står barndomskompisarna Stavve och Hugo från Järfälla.

Masken som föreställer en äldre man har killarna specialbeställt från Hollywood.

– Det var väldigt dyr. Men det var det värt. Jag vet inte hur vi kom på idén med pensionärs­ligan egentligen, vi är väl lite galna, ­säger Stavve.

Egentligen är det själva byggandet av fordonen som de tycker är allra roligast. Permobilen som är med i de flesta av filmerna köpte de för ett par år sedan, och den har fått sig en rejäl renovering i garaget hemma hos Stavves föräldrar i Järfälla.

– Vi har monterat en gokart-motor i den, så den kan gå i upp till 140 kilometer i timmen. Den har ganska hög tyngdpunkt, så när det går riktigt fort är det lite ostabilt. Det gäller att våga köra på, säger Stavve.

Än så länge har killarna inte fått några böter, och upplever att polisen har haft lite överseende med deras galna påhitt.

Första filmen som de spelade in var egentligen inte planerad alls från början. De testkörde den nybyggda permobilen vid slottet i Stockholm, och plötsligt blev det både polispådrag och reaktioner från både turister och stockholmare.

– Det var ganska galet faktiskt. Men roligt. Vi har nästan bara fått positiva reaktioner. Det är svårt att bli sur på en gammal person som gör något galet, det blir bara väldigt roligt, säger Hugo.

Sedan de började med pensionärsligan för två år sedan har det hunnit spela in en hel del filmer. De har bland annat kört permobilen i Kista galleria, på Östermalm, Södermalm och utklädd till jultomte.

– Men det är svårt att hinna med. Vi har ju båda ett heltidsjobb också. Drömmen är väl att kunna syssla med det här på heltid, men vi får se i framtiden, säger Stavve.

Förutom sina egna filmer på Youtube-kanalen Pensionärsligan, har de bland annat medverkat i Aviciis musikvideo ”Waiting for love”, Ison och Filles musikvideo ”Langa fram” och i tv-programmet Talang.

– Det har blivit ganska mycket. I Aviciis musikvideo är jag stuntman åt Sten Elfström och kör permobilen i en hel del av scenerna. Jag tror klippet har omkring 84 miljoner visningar nu, säger ­Stavve.

För framtiden har de båda 25-åringarna stora planer. De hoppas kunna utveckla sitt koncept ännu mer, lägga ner mer tid och förhoppningsvis ha sitt eget tv-program.

– Det är många som håller på med Youtube, så ska man bli stor måste man verkligen lägga ner mycket tid. Men vi har planer på att utveckla vårt koncept ännu mer och satsa mer på bättre pranks och driva lite med folk. Ingen kan ju bli arg på en pensionär, skrattar de.

Att nämna hela sina namn eller visa sina ansikten bakom pensionärsmaskerna är killarna restriktiva med. De vill helst vara så anonyma så möjligt.

– Det är mest bara för att det är lite kul att inte så många vet vilka vi är egentligen. Det har blivit vår grej, säger Stavve.

167009.jpg

De gör en ny Stockholmsnatt

Med filmer som ”G” och ”Stockholmsnatt” i bagaget satsar nu regissören Staffan Hildebrand på ett nytt filmprojekt. Den här gången ska han skildra livet utmed röda linjen.

Till sin hjälp har han ungdomar från Alby och Norsborg.

Sedan april i år har Staffan Hildebrand två lägenheter. En i centrala Stockholm och en i Alby.

Den i Alby har han fått låna av Botkyrkabyggen genom ABF i Botkyrka för att ha en bas för sitt arbete med sitt nya filmprojekt ”Rötterna från röda”.

– Jag har lyssnat på ungdomar 
i Norsborg och Alby som har berättat vad de varit med om, hur de försöker få jobb, har det i skolan, alla möjliga berättelser. Ur de berättelserna växer själva historien, säger Staffan Hildebrand.

Filmen ska handla om en muslimsk tjej från Alby som läser en medieutbildning på ett gymnasium inne i stan.

Som slutprojekt ska hon tillsammans med en klasskompis, en kille som är uppvuxen i innerstan, göra en dokumentärfilm på temat integration.

– I storyn ska de lista ut vad inte­gration är, och de kommer att röra sig utmed röda linjen. De ska göra den resan så att man ser de kontrasterna som finns. Alby, Asp­udden, Karlaplan och Mariatorget är mycket olika. Det har jag tänkt skildra.

Idén till filmen föddes när Staffan Hildebrand såg bilderna från bilbränderna i Botkyrka och Husby, vilket påminde honom om kravallerna i Kungsträdgården 1987. Därefter började han göra research och läsa artiklar om händelserna och märkte då att ungdomarnas röst saknades. Ingen frågade vad de unga i områdena tyckte och tänkte.

För att ta reda på det började Staffan Hildebrand, med hjälp av ABF i Botkyrka, att träffa flera ungdomar på fritidsgården i Alby under några tillfällen, där han frågade dem om deras tankar och lät dem berätta sina historier. Han har även träffat ungdomar i Norsborg, på Musikhuset. Ungdomarna får också vara med och forma manuset till filmen och flera kommer att synas på vita duken när den är klar.

– Vi har inte bestämt några roller än, inte ens huvudrollsinne­havaren. Men flera ungdomar från Alby kommer att vara med på ett eller annat sätt, säger Staffan Hildebrand.

Under hösten kommer arbetet med filmen att intensifieras och förhoppning är att kunna filma under sommaren.

När filmen väl är klar tänker Staffan Hildebrand åka runt i Sverige och visa filmen och diskutera integration, på samma sätt som han gjorde efter att ”Stockholmsnatt” var klar.

– Jag vill att filmen ska bli en braständare för den debatten. Hur ska vi göra för att få ett integrerat samhälle?

166978.jpg

Nu sussar Charlie gott igen

Julia Long och sonen Charlie har haft ett tufft år. Charlie föddes för tidigt och när han bara var två månader gammal dog hans pappa. Snuttefilten blev mer än en filt – och när den försvann var Charlie otröstlig.

Men efter en Facebook-efterlysning klev räddaren fram: En vävare 
i Varberg.

Julia Long och sonen Charlie, 15 månader, i Blackeberg har kämpat mer än de flesta det senaste året. När Charlies pappa gick bort föll tillvaron i bitar. Snuttefilten blev ett stöd genom sorgen. Charlie älskade den och för Julia Long hade den en speciell betydelse.

– Vi köpte den tillsammans samma­ dag som jag fick veta att jag var gravid. Det var det första vi köpte till Charlie, berättar hon.

När filten försvann i tunnelbanan blev både hon och Charlie förtvivlade.

– Jag var jätteledsen och Charlie var jätteledsen. På natten kunde han inte sova. Han vaknade och grät och var helt hysterisk.

Julia Long är säker på var hon tappade bort filten. Det var när hon precis hade klivit av tunnelbanan i Liljeholmen och skulle byta till tvärbanan mot Alvik.

– Jag var jättestressad och Charlie var jättegrinig. Jag hade så mycket packning i vagnen så jag lade filten på suffletten. När jag lade ner honom i vagnen för att han skulle dricka sin välling tänkte jag inte på det och drog upp suffletten, berättar hon.

Hon ringde direkt till SL och bönade om hjälp. Men filten kom inte tillrätta. Under tiden fortsatte Charlie att sakna den.

– Han kunde inte sova bra en enda natt när han inte hade filten, berättar Julia Long.

Och på dagarna gick han och letade.

– Han tittade i sängen och lyfte på kudden och tittade i vagnen. Det var jättejobbigt och hjärt­skärande att se.

– Han visste nog inte riktigt själv vad det var som saknades, han kände bara att något var fel.

Julia Long undersökte om det gick att köpa en ny likadan filt men beskedet var att den hade slutat att tillverkas.

Då gjorde hon i desperation en efterlysning via Facebook. ”Snälla, om ni sett eller vet vart man kan få tag i en hör gärna av er.”

Postningen tog skruv och hade snart 300 delningar. Redan dagen efter kom ett samtal från Kim Ekelund i Varberg, något som Borås tidning och Expressen var först att berätta.

Hans familj driver det väveri i Borås där filten en gång tillverkades.

– Jag hörde av mig och sa att det fanns en liten chans att min mormor hade lagt undan några exemplar av den där filten, berättar Kim Ekelund för Mitt i.

Och det hade hon.

– Det var ren tur, säger Kim Ekelund som genast ringde upp Julia Long och sa att han och hans sambo tänkte sätta sig i bilen och åka upp till Stockholm.

Efter fem-sex timmars bilresa ringde han på dörren hemma hos Julia Long och överräckte paketet med filten.

Det var ett känslosamt ögonblick för alla inblandade.

– Jag visste inte att det fanns ­sådana människor, säger Julia Long.

Charlie tog genast den nya filten till sig och sover nu gott på nätterna igen.

166587.jpg

Eleverna slöjdar för flyktingarna

Elever i Högsätra skola sitter och tillverkar armband varje lunchrast. Sedan säljer de armbanden och pengarna går till flyktinghjälp i Europa.

Så här långt har de samlat ihop 3 500 kronor.

Elevassistenten Helene Rydholm på Högsätra skola tyckte att skolan skulle göra något för alla människor som är på flykt genom Europa.

Därför kläckte hon idén om att eleverna skulle börja göra armband av plastpärlor.

Och det blev snabbt ett populärt inslag.

– Det är kul att elever engagerar sig och blir uppmärksamma på vad som pågår i världen. Vi sitter ofta och diskuterar flyktingkatastrofen. Det är många tankar och frågor som kommer upp, säger hon.

Under de senaste tre veckorna har närmare 15 elever i åldrarna 13–15 år suttit och tillverkat armband med texten ”Welcome” på varje lunchrast.

– Vi blir fler och fler, jag trodde inte det skulle bli så stort. Det känns jätteroligt, säger Helene Rydholm.

Hedda Törnstrand går i årskurs 8 och sitter gärna med och tillverkar nya armband.

– Vi vill hjälpa till, det är svårt för oss unga att göra det annars. Det känns roligt att kunna göra något för flyktingarna. Jag köpte själv ett armband och gav till min mamma, säger hon.

Armbanden säljs i skolans kafeteria eller så försöker eleverna sälja dem inom familjen eller till bekanta.

– Alla pengar som vi samlar in skänks sedan till någon välgörenhetsorganisation. Det känns bra, säger Ronja Pålsson, som är elevrådsordförande och går i årskurs 9.

Carina Rydström, rektor på Högsätra skola, är mycket tillfreds med engagemanget.

– Det är helt fantastiskt att så många vill ställa upp och visa sin solidaritet. Eleverna får nu sätta sig in i hur det skulle vara att lämna sin familj och sitt hem. Så ser det ut i världen och det är bra att de får tänka på det. Vi tar även upp flyktingfrågan på våra so-, engelska- och svenskalektioner, säger hon.

Armbanden säljs för 40 kronor styck.

– Vi fortsätter så länge vi kan. Vi håller på tills eleverna tröttnar. Jag har redan sett flera på Lidingö som går omkring med ett av våra armband på sig. Det känns jätteroligt, säger Helene Rydholm.


FAKTA

Pengarna går till UNHCR

Eleverna på Högsätra ska skänka pengarna till UNHCR (FN:s flyktingorgan). Det finns ytterligare organisationer som det går bra att skänka pengar till. Rädda Barnen, Röda Korset, Läkare utan gränser, Radiohjälpen, UNICEF, Svenska kyrkan och SOS barnbyar.

167268.jpg

Kärrtorpsbo skrev bästa snapsvisan

Anders Byström från Kärrtorp vann SM i snapsvisor. Hans vinnarsång hyllar gemenskapen. En Sollentunabo blev trea.

På lördagen avgjordes svenska mästerskapen i nyskrivna snapsvisor på Spritmuseum på Djurgården. Vann gjorde Anders Byström, Kärrtorp, med visan ”Hellre va blyg”. Anders är veteran i dessa sammanhang och detta var fjärde gången som han tog hem SM-guldet.

Juryns motivering löd: ”En underfundig visa som hyllar gemenskapen och utnyttjar det svenska språkets möjligheter.”

Britt Uddegård från Östersund kom på andra plats med sin visa ”Fummel på paddan”. Trea kom Anders Bladh från Sollentuna med ”Dryckestraditioner”.


FAKTA

HELLRE VA BLYG

Melodi: Skånska slott och herresäten:

Att sjunga till supen som just blev serverad

det gör mig besvärad och blyg och generad

Men hellre va blyg för gemenskapens skull

än dricka i smyg och bli hemlighetsfull

Författare: Anders Byström, Kärrtorp

166511.jpg

Så ska nyheterna hitta dig

De lokala nyhets­medierna går igenom en turbulent tid. Framtidens lokaltidning är digital och användarna kommer att göra en större del av innehållet själva, spådde Erik Norberg, vd för Lokaltidningen Mitt i Stockholm, under Lidingö stads företagarfrukost i tisdags.

Erik Norberg är direktören som lämnade sitt framgångsrika arbete med digitala medier inom koncernen Schibsted för att börja som vd för Lokaltidningen Mitt i Stockholm, företaget som gör Lidingö Tidning.

Då han ska berätta om vad som är på gång inom lokal media börjar han med att berätta om framgångskonceptet bakom annonssajten Blocket.

Den svenska annonssajten med lokala annonser har växt globalt och lanserats i många länder under olika namn. Överallt uppfattar användarna sajten som lokal, trots att det mesta sköts från Sverige och få eller inga personer arbetar med den i landet.

– Det globala har blivit ­lokalt, säger Erik Norberg och lyfter även fram Facebook som exempel.

Men företaget han nu jobbar på har inte planen att lansera Lokaltidningen Mitt i Moskva eller Mitt i Ouagadougou.

Däremot kommer Mitt i-koncernen att stärka sin plats i Stockholmsområdet med ny webbsida och så småningom en ny mobil-app.

Målet är att skapa lokala kanaler med varierande innehåll, dels traditionell journalistik och dels material som användarna genererar själva, till exempel flöden av lokalt material från Facebook.

Med en ny teknisk lösning ska detta material hitta sina läsare i realtid på den ort där läsaren befinner sig.

– Pratar vi om lokala nyheter så rör vi oss inte inom kommungränserna längre, utan ännu mer lokalt. Vi tar utgångspunkt i det hyper­lokala, säger Erik Norberg.

Han menar att det lokala har ett stort intresse. Alla skulle vilja veta om det brinner på orten där man bor, särskilt om man får veta det just när det brinner i ens eget vardagsrum och ”katten är kvar i huset”.

– Vi är i dag fortfarande kvar i att vi berättar om att det brann i förra veckan. Det är inte relevant när det gäller att vara spjutspets, men det är intressant som utgångspunkt, säger Erik Norberg.

Han tror på att utveckla den lokala nyhetsförmedlingen så att den är både snabb och hyperlokal. Ingen annan i branschen, vare sig Facebook eller Google, har just platsen som utgångspunkt.

Och de stora dagstidningarna är för upptagna med att skapa väldesignade webbsidor för sitt eget traditionella material i stället för utveckla sidor med annat innehåll.

Han talar om att varje produkt har sin livslängd. Papperstidningen har sin storhetstid bakom sig medan digitala medier är på tillväxt. Teknikskiftet är på gång, även om papperstidningen i dag ännu är den mest lönsamma.

Därför kommer Lokaltidningen Mitt i Stockholm fortsätta att utveckla papperstidningarna parallellt med webben. Gratistidningen Mitt i Lidingö Tidning ska få nytt utseende men den prenumererade Lidingö Tidning fortsätter som tidigare.

– Jag tror enormt starkt på Lidingö. Det är vårt enda lokalkontor. Det är fantastiskt att vi har två tidningar på Lidingö och jag ser ingen anledning att lägga ner, ­säger Erik Norberg.


FAKTA

LT – en av 32 Mitt-i-tidningar

105-åriga Lidingö Tidning är den enda kvarvarande prenumererade lokaltidningen i Stockholms närförorter med drygt 4 000 prenumeranter och en veckoupplaga på 5 500 exemplar.

Tidningen drivs av Lokaltidningen Mitt i Stockholm AB som också har 31 gratistidningar 
i hela Storstockholm, däribland Mitt i Lidingö Tidning.

Nyligen rekryterades Anna Körnung som ny chef­redaktör. Hon börjar sin tjänst efter årsskiftet.

Lokaltidningen Mitt i Stockholm ägs av riskkapitalbolaget Segulah som för närvarande förvaltar cirka 8 miljarder kronor från internationella investerare.

Nobelpristagaren lånas inte ofta

Svetlana Aleksijevitj från Vitryssland blir tilldelad årets Nobelpris i litteratur. På Vallentuna bibliotek har hennes böcker inte varit utlånade särskilt många gånger.

– Men det lär bli ändring på det nu, säger bibliotekarien Eva-Lena Granbacka.

På klockslaget 13.00 presenterade Svenska Akademien vem som är årets nobelpristagare i litteratur. Det blir den förhandstippade vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, 67, som tar hem priset.

”För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”

Skriver den ständige sekreteraren Sara Danius i ett pressmeddelande.

På Vallentuna bibliotek har hennes böcker däremot inte varit några kioskvältare.

Hennes debut ”Bön för tjernobyl” som kom 1997 har bara lånats ut 17 gånger sedan dess.

– Men redan nu har flera låntagare ställt sig i kö på hennes böcker. Så brukar det vara varje år när nobelpristagaren presenteras, säger Eva-Lena Granbacka som själv inte har läst någonting av författaren.

– Men jag har norpat åt mig hennes bok Zinkpojkarna som jag har tänkt läsa i helgen, fortsätter hon.

165697.jpg

Hårdare tag mot rökare

Värmdö kommun lättar på reglerna kring alkoholservering på personalfester, men tar hårdare tag mot rökning.

Enligt en ny policy ska anställda inte längre kunna flexa ut för att ta en cigarett.

– Nu blir det lite svårare och lite jobbigare för dem som röker.

Det säger Monica Petterson (M), kommunstyrelsens ordförande.

Kommunanställda får sedan 2009 endast röka på lunchen. Då gäller det att vara ombytt från eventuella arbetskläder och att inte röka i direkt anslutning till arbetsplatsen. Men en del har flexat ut även övriga tider för rökpaus.

Men nu blir det rökstopp, enligt ett förslag till en ny rökpolicy.

– Flexmöjligheten har använts för att lämna jobbet och gå ut och röka, och det är inte så det är tänkt. Rökning på arbetstid är förbjudet, säger Monica Petterson.

Men samtidigt som reglerna kring rökning skärps lättas de upp för alkoholservering. Det ska bli möjligt att servera alkohol på personalfester i kommunens lokaler.

– De som har velat servera alkohol har tidigare kunnat söka dispens hos oss. Det tycker vi är onödig byråkrati. Men alkoholservering ska fortfarande ske restriktivt och med respekt, säger hon.

Kommunal, den fackliga organisationen som företräder den största gruppen kommunanställda i Värmdö, tycker att förslaget till rökpolicyn verkar okej.

Liknande riktlinjer om rökfri arbetstid finns redan i såväl Stockholm som grannkommunen Tyresö.

– Det har ju blivit vanligare med rökfri arbetstid, så folk höjer inte på ögonbrynen lika mycket längre, säger Helene Ryderstedt, ordförande.

Den nya policyn får både ris och ros bland dem som Lokaltidningen Mitt i pratat med. Zaminy 
Rissanen, 24, tycker att förslaget är bra.

– Jag tycker inte att man ska få flexa ut för att röka, det påverkar ju arbetet. Att flexa ut för att röka är som att flexa ut för att fika och det känns inte rättvist, säger 
Zaminy Rissanen.

165733.jpg

Superrektorn som bytte kön

Född i en mans kropp och könskorrigerad för 20 år sedan – utan att berätta för någon. Fram tills framträdandet i ”Skavlan” förra helgen.

– Jag hade en känsla av att något nättroll skulle söka upp mig och skriva något. Då var det lika bra att berätta och äga sin historia, säger skolchef Lina Axelsson Kihlblom.

Redan känd som ”superrektorn” i SVT:s ”Rektorerna”, och i år nybliven grundskolechef i Haninge. Numera är hon dessutom känd som 45-åringen som föddes i en pojkes kropp, men som genomgick en könskorrigering för 20 år sedan.

Förra fredagen berättade hon om sitt dubbelliv i Skavlan i SVT.

Tusentals gratulationer har vällt in sedan avslöjandet, berättar hon när vi träffar henne på gymnasieskolan Riksäpplet.

– Det är generaldirektörer, människor ute i stugorna, kollegor, gamla elever, folk från utlandet till och med. Programmet har ju tittare över hela Norden.

Nu är hon tillbaka i vardagen. Det är möten med skolrektorerna, prognoser för betygen. Långt ifrån Skavlans fåtöljer och David Lagercrantz tårar.

Men blommorna på kontoret vittnar om reaktionerna. Livshemligheten slog ner som en bomb mitt i fredagsmyset för många kollegor.

Lina skjuter upp glasögonen från nästippen. Hennes svarta kostym är proper och elegant.

–  Jag tror min historia kommer rätt i tiden. Vi har sorterat i år­tionden, sagt att lika barn leka bäst. Men kanske förstår vi nu att det är olikheten som faktiskt skapar friheten att vara den du är.

Vad säger folk som gratulerar dig?

– De tycker att min röst är befriande att höra. Rektionerna har 
varit fantastiska.

Lina Axelsson Kihlbom vill avskaffa skammen:

–  Det finns romska barn som inte vågar berätta att de romer, muslimska barn som inte vågar säga att de är muslimer, fattiga som inte vågar säga att de är fattiga. Vi måste få en syn på gruppen som något som ska variera.

Ända sedan hon var liten har hon vetat att hon var flicka. Men operationen fick vänta, i över 20 år.

Bara de som kände henne då, när hon börjat plugga juridik i Uppsala, visste. Och det var aldrig självklart att berätta om det. Men nu är självbiografin här.

–  Jag hade en känsla av att det bara var en tidsfråga innan något nättroll skulle söka upp mig och skriva något. Då var det lika bra att berätta och få äga sin egen historia, säger hon.

Isander Freiman på RFSL:s Stockholmsavdelning utbildar personal inom förskola och skola.

Hon menar att de har ett stort ansvar för att unga ska kunna vara sig själva.

– Genom sin berättelse har Lina blivit en viktig inspiration för alla anställda i skolan. Det finns fortfarande en stor okunskap om att transpersoner existerar och hur det kan vara att vara ung och transperson. Även om Linas berättelse inte kan representera allas erfarenheter så gjorde hon en stor insats, och det under absolut bästa sändningstid.


FAKTA

Vände Ronnaskolans betyg uppåt

Namn: Lina Axelsson Kihlbom.

Bor: Huddinge.

Familj: Två barn.

Yrke: Grundskolechef i Haninge.

Bakgrund: Juristexamen, har startat och drivit tre friskolor, tog 2011 över då problemfyllda Ronna­skolan i Södertälje och vände snabbt betygen uppåt, blev i denna roll också känd genom SVT/UR:s ”Rektorerna”.

Aktuell: Med självbiografin ”Kommer du tycka om mig nu?” (Gothia fortbildning), som bland annat handlar om hennes könskorrigering. Avslöjade förra fredagen att hon föddes som pojke i SVT:s Skavlan.

166199.jpg

Vallentunasjön trålas på fisk

Nu är trålningen efter vitfisk i full gång i Vallen­tunasjön igen.

Metoden har fått både ris och ros.

Klart är att fisken som tagits upp har blivit biogas som kan driva en bil 
i upp till 2 000 mil.

Braxen, björkna, mört, löja och gärs. Hittills har Vallentuna och Täby kommuner låtit fiska upp 120 ton av de fiskarterna ur Vallentunasjön. Syftet är att utfiskningen av den så kallade vitfisken ska göra att rovfiskbeståndet ska växa till sig. När balansen mellan rovfisk och vitfisk är bra i sjön ska siktdjupet i det grumliga vattnet bli längre.

Målet är att Vallentunasjöns vatten ska bli klart och inbjudande att bada i. När 2015 är slut räknar man med att Täby och Vallentuna kommuner lagt ner drygt 16 miljoner kronor på projektet. Detta utan att sjövattnet blivit så klart och fint som man vill.

Projektet har kritiserats, framförallt av docent Sven Blomqvist på Stockholm universitet som före­språkar andra metoder än trålningen. En fungerande metod skulle enligt honom vara att tillsätta järn i sjön. Men kommunerna håller fast vid trålningen. Just nu är två trålbåtar från Skåne i full gång med fiske.

– Även om det inte går så fort som vi velat ser vi att metoden är effektiv. Vi ser ett tillfrisknande djurliv i sjön och sjunkande fosforhalter. Dessutom är de den enda metod som vattenvägarna godkänt, säger Pernilla Morris, miljöplanerare på Valletuna kommun.

Men oavsett om utfiskningen kommer att fixa klart vatten i sjön har fisken som tagits upp kommit till användning.

Fisken från sjön omvandlas till biogas som kan användas som drivmedel. Enligt en uträkning skulle de 120 ton fisk som tagits upp ur sjön räcka för att driva en liten biogas bil 2 000 mil.

– Du hamnar någonstans mellan 1 500–2 000 mil, beroende på bränsleförbrukningen, säger Lennart Nordin, sektionschef biogas Uppsala vatten.

Det är i Uppsala i Uppsala vattens anläggning som körs. Här rötas den i en stor rötkammare. Vid rötningsprocessen bildas gas och det är den som komprimeras och används som biobränsle.

– Det är kanonbra att man inte bara kastar den på en hög utan att den går vidare i kedjan. Sedan ska man också komma ihåg att resten av den rötade fisken, det som inte blir gas omvandlas till gödningsmedel som används på åkermarker. På så vis slipper vi använda konstgödsel, säger Lennart Nordin.

163581.jpg

Modigt om modets möjligheter

Vi lever i en tid som tappat tron på ideologier och utopier. Men på Liljevalchs vill curatorn Sofia Hedman väcka hoppet om en bättre värld.
Utopian Bodies ska ge oss tillbaka tron på att förändring är möjlig.

– Man fokuserar ofta på problemen i mode men det finns också­ väldigt mycket möjligheter, säger­ hon. Alla har ju en relation till mode vare sig vi vill eller inte. Ofta tänker man på mode som trender men det är så mycket mer.

Museichefen Mårten Castenfors har haft tankar på en modeutställning i flera år.

– Men i allmänhet blir de så tråkiga. Jag ville göra ett äventyr och därför tog jag kontakt med Sofia. Modevärlden är väldigt intern, väldigt äcklig. Därför var det nödvändigt att hitta någon som står utanför.

Sofia Hedman har läst psykologi­ och modevetenskap. De senaste åtta åren har hon bott i London och gjort internationella utställningar om mode, utställningar som ofta lutat mot konst.

Utopian Bodies löper genom elva salar med lika många teman. I varje sal finns minst ett nyckelplagg, totalt 16 stycken, som specialbeställts av svenska designers. Hantverk, motstånd och skönhet, förändring och kärlek hör till de begrepp som undersöks.

Det går att bara flyta genom rummen och häpna över plaggens uttryck, så som många besökare antagligen kommer att göra. Men Sofia Hedman vill utmana vårt sätt att tänka på kläder. För utställningen är mer än underhållning för ögat.

– Det här är den utopiska värld som vi måste uppnå, annars går vi under. Vi måste hitta en annan relation till vår konsumtion.

I en sal bildar otaliga lastpallar ett slags landskap i olika nivåer. Temat är hållbarhet och plaggen där inne ska på olika sätt visa på hur kläder kan vara mer hållbara.

– Vi ser på material, tillverkningsprocesser, återbruk och hur man kan göra kläder utan att lämna fossila fotspår, säger Sofia Hedman.

Här finns en bronsskimrande draperad skapelse av colombianska Miguel Mesa Posada gjord av ett enda stycke tyg. Fibrerna är av återvunna bildäck.

Med Utopian Bodies tar Liljevalchs i från tårna.

– Det är en gigantisk satsning. Vi har ju byggt om hela anläggningen, säger Mårten Castenfors.

Det är den mest kostsamma utställning han hittills haft och även om han säger sig ha god koll på pengar är han lite nervös dagarna innan vernissage.

– Jag är jättetrött. Har inte sovit på två nätter. Men samtidigt är det kul. Efter det här stänger vi och flyttar vårsalongen till Gallerians tak.

Men dyrt blir det.

– Ja, men vi hoppas också få många besökare. Om Gud är god kan vi sälja utställningen. Jag tror inte vi får pengarna tillbaka, snarare blir det äran som räknas.


FAKTA

Christian Dior och Issey Miyake

Utopian Bodies – fashion looks forward öppnade i fredags och pågår fram till den 
7 februari.

Liljevalchs hittills dyraste utställning. Gjord av Sofia Hedman och Serge Martynov.

200 objekt visas, därav 150 plagg, i elva salar med lika många teman.

40 svenska och 80 internationella designers är representerade. Kända namn som Christian Dior och Issey Miyake blandas med mindre kända som Beanotherlab och This is Sweden.

165927.jpg

Elsa vill bli dessertmästare

När Elsa Sundell var två år stod hon på en stol och tittade storögt på när familjen bakade.

Nu är hon 25 år, chefskonditor och kämpar om segern i tv-programmet ”Dessertmästarna”.

Samtidigt drömmer hon om att starta ett eget konditori i Asp­udden.

Första programmet sänds 
i kanal­ 5 på tisdag kväll – och Elsa Sundell känner av nerverna. Hur kommer hon att framställas i tv-rutan?

– Det blir väldigt spännande att se hur de klippt ihop det. Inspelningen skedde ju i februari, mars och vi blev ju filmade tolv timmar om dagen. Då var man helt uppe 
i det, det kändes som om det var på liv och död, säger hon.

I programmet tävlar hon mot tolv andra välmeriterade kockar­ och konditorer om att göra de allra­ läckraste bakverken och desserterna. Hur det går är förstås hemligt, men hon säger att det var omvälvande att arbeta under­ sådan­ press och bli bedömd av en jury.

– Jag var tveksam till att ställa­ upp när jag fick förfrågan, jag tycker egentligen att det är konstigt tävla i bakning och matlagning. Men samtidigt är det ju en chans att få göra något kul, säger hon.

För Elsa Sundell, som i dag är chefskonditor på restaurang Artipelag i Gustavsberg, var det ingen slump att livet skulle handla om matlagning.

Från det att hon var två år gammal stod hon på en stol vid spisen och följde nyfiket vad som skedde i grytor och kastruller. Hon gillade redan som barn att experimentera och bjöd bland annat på den något ovanliga rätten ”stekt isbergssallad.”

– Varför skulle man inte kunna steka den? tänkte jag. Men nej, det blev kanske inte så lyckat, säger­ hon med ett skratt.

Hon utbildade sig senare på Hotell­- och restaurangskolan – och sen dess har hon både arbetat med matlagning och bakning.

– Jag tycker att det är jättekul att sätta ihop desserter, och gillar­ att hålla det hyfsat enkelt, med rena, enkla smaker.

Är du en sötsaksälskare själv?

– Ja, absolut, det måste man ju nästa vara när man håller på med det här. Men jag kan bli väldigt sugen på chips, bacon eller något annat salt när jag jobbat en dag.

Hon stortrivs i Aspudden och har planer på att kanske öppna något på hemmaplan, ett kafé och delikatessbutik med eget bageri.

– Min sambo är ju också kock, så vi funderar på att göra något ihop. Folk får gärna tipsa om lokaler,

Men projektet får vila lite till.

– Vi väntar nämligen barn i december,­ säger Elsa.

165525.jpg

Dejtingtips från årets tv-ungkarl

Pär Nilsson från Gärdet är årets Bachelor i ­dokusåpan med samma namn. Här ger han Mitt i:s ­läsare tips på sina bästa dejtingställen på Östermalm.

Dokusåpan där en ungkarl ska dejta flera kvinnor samtidigt för att eventuell hitta kärleken har inte sänts på svensk tv ett tag, men börjar på tisdag igen.

– Det hade väl inte direkt funnits i mina tankar att vara med i Bachelor om jag säger så, säger Pär Nilsson som bor på Gärdet.

– Jag var tveksam initialt men gick på en intervju, och efter att ha pratat med vänner och familj svarade jag ja.

Pär Nilsson bor på Gärdet och Sehlstedtgatan sedan ett och ett halvt år tillbaka.

– Jag trivs fruktansvärt bra måste jag säga. Jag har helt kärat ner mig i området. Jag bor längs ut på Gärdet mot Frihamnen, där är det väldigt mycket natur och extremt lugnt och skönt.

Om Pär hittade kärleken eller inte i programmet får han inte säga. Men oavsett om han är singel eller inte bör ju en äkta ”bachelor” ha bra koll på var och hur man ska dejta på Östermalm.

Här är därför Pärs fem bästa dejtingplatser i stadsdelen:

1. Djurgården. En given dejt måste vara en promenad eller picknick på Djurgården. En flaska cava på gräsmattan sedan är det klart.

2. Gröna Lund känns ju också rätt givet. Jag är en extremt barnslig person. Det är ett bra ställe att lära känna varandra och se om man har kul tillsammans. Egentligen borde kanske alla par börja på Grönan.

3. Villa Källhagen. Lugnt och tyst definitivt rätt ställe för en romantisk middag. En lugn miljö där det går att prata och käket är fantastiskt.

4. Broms. Lite mer stoj än Källhagen, men väldigt god mat. ­Passar kanske bättre för en lunchdejt.

5. Utegymmet på Sandhamnsgatan. Träningsdejter är underskattade. Gå antingen till inomhusgymmet eller utegymmet och beachvolleyplanen vid Sandhamnsgatan, uppmanar Pär.

165920.jpg

De ska slåss om ungkarl i tv

Kan man hitta kärleken 
i tv och är det möjligt att vara redo för giftermål efter bara sex veckor?

Ja! menar de tre Sumpantjejerna Klara, Maria och Amanda som på tisdag börjar tävla om ungkarlen Pärs gunst i tv.

Nervösa men förväntansfulla – så känner sig de tre Sumpantjejerna Amanda Löfquist, Maria Haddadi och Klara Lind inför tisdagskvällens premiär av dejtingsåpan ”Bachelor – när leken blev allvar”.

Under hösten ska singelhunken Pär Nilsson dejta 24 kvinnor i soldränkta paradismiljöer. Varje vecka hålls en rosceremoni där han väljer ut vilka som han vill fortsätta att dejta och ger dem en ros. Helst ska han också vilja fria till den kvinna som blir sist kvar.

Kruxet? Allt detta ska ske på sex veckor.

Men varken Klara, Amanda eller Maria såg det som ett problem, utan var helt öppna för att den äkta kärleken kanske väntade, och tog inspelningarna på djupaste allvar.

– Ja, absolut, vi gick in med öppna sinnen. Man vet aldrig hur något kommer att bli, säger Maria.

– Vi är inga pantade tuttlisor som är med i programmet. Det var ett otroligt skönt gäng med många härliga personligheter, säger Klara Lind.

Klara är den mest frispråkiga i gänget och tror att det är en orsak till att hon blev headhuntad till programmet av en bekant.

Amanda Löfquist och Maria Haddadi sökte själva.

– Jag såg reklamen och tyckte att Pär verkade trevlig. Jag ville i väg på ett äventyr, men berättade inte om det för någon, säger Amanda.

Och äventyr har de fått. Maria beskriver inspelningarna som ”det coolaste, galnaste tuffaste” hon gjort.

Det svåraste under programmets gång var att hålla koll på känslorna, menar de. Att dejta samma man som 23 andra kvinnor och samtidigt bo tillsammans ledde till konflikter.

– Jag är nog den som kommer att upplevas som värst. Jag gick rätt hårt på de andra och sa vad jag tyckte. Det är först i efterhand man kan bli lite ledsen över det, jag ville ju aldrig såra någon, ­säger Klara Lind.

Bitvis kunde inspelningarna kännas som ett fängelse, vilket triggade i gång negativa känslor hos deltagarna.

– Tänk dig själv alla i huset som du inte kan ta en paus ifrån. Du har ett hårt pressat schema och du kan inte lämna huset, du har egentligen ingen vilja, och samtidigt ska du veta vad du känner och vad du tänker, fortsätter Maria Haddadi.

Hur tänker ni inför att bli kända för en större publik?

– Ja, jag är ju förberedd på negativa reaktioner. Men snälla, skicka inte några bajsbomber till mig! säger Klara.

– Jag är nog inte förberedd alls. Man vet ju inte hur de kommer att vinkla det, så det är svårt att tänka på innan programmet har sänts på tv, säger Amanda.

– Jag är skitnervös. Men jag var bara mig själv under inspelningarna, så jag hoppas innerligt att publiken förstår vem jag är, säger Maria.

Är ni singlar i dag?

– Det får vi inte säga, säger alla tre och ler hemlighetsfullt.

164280.jpg

De kan bli dessertmästare

Hellre fruktigt och fräscht än supersött och mjöligt.
Det är den gemensamma nämnaren för de Värmdö- och Nacka-konditorer som tävlar om titeln Dessertmästare i Kanal 5.

Elsa Sundell är bara 25 år men redan chefskonditor på Artipelag i Värmdö. Ändå blev hon förvånad när producenten för Kanal 5:s populära ”Dessertmästarna” ringde upp och frågade om hon ville tävla i programmets tredje säsong.

– Jag hade aldrig haft en tanke på att tävla, men det kändes fegt att säga nej, berättar hon.

Den 6 oktober sänds första avsnittet. Inspelningarna gjordes under februari–mars. Då strålade Elsa Sundell samman med tolv andra skickliga konditorer och kockar.

Hur det gick kan hon förstås inte avslöja – men hon berättar gärna hur hon tycker att en riktigt god efterrätt ska vara.

– Jag gillar desserter som tar ut svängarna. Smaken ska vara balanserad – varken för mycket surt eller sött och gärna med en gnutta salt. Och de ska hellre vara fräscha och fruktiga än bastanta!

Den åsikten delar hon med 25-åriga medtävlaren Ått Padtum Söderström, bagare och konditor på konferensanläggningen Vår gård Saltsjöbaden.

Hon kom till Sverige från Bangkok när hon var 17 år och använder gärna thailändska smaker i sina efterrätter.

– Jag serverar till exempel en efterrätt med mangocurd och kokos till våra gäster. Och så älskar jag litchi, som passar perfekt med hallon. Men jag gör inga helt thailändska efterrätter utan blandar med det svenska, berättar hon.

Yngst av de tävlande är Fredrik Brockman, som bor i Jarlaberg sedan födseln.

Nu är han 21 år och kock på den japanska krogen Shibumi på Östermalm.

Programmakarna hittade honom genom hans läckra Instagambilder.

– Desserter är roliga för att man kan variera färger och former så mycket. De godaste är sådana med frukt i, det är fräscht, säger han.

En av Fredrik Brockmans inspirationskällor är hans mormor. En ­favorit är hennes äppeldessert med äpplen, mandel, smör, citron, kanel och socker – men inget mjöl.

– Den är helt underbar och jag har gjort den många gånger själv.


FAKTA

Första avsnittet går på tisdag

Aktuellt: ”Dessertmästarna” startar i Kanal 5, tisdagen den 6 oktober klockan 20.

Medverkar: 13 kockar och konditorer tävlar i 12 avsnitt.

Deltagare från Nacka och Värmdö: Ått Padtum Söderström (Vår gård Saltsjöbaden), Elsa Sundell (Artipelag) och Fredrik Brockman (Jarlabergsbo, kock på Shibumi på Östermalm).

164386.jpg

Solrosorna snart uppe vid taknocken

Är det någon som kan slå det här?
Solrosorna i radhusträdgården i Saltsjö-Duvnäs har nått en höjd på tre meter.
– Först kom inget, sedan kom allt på en gång, säger Farzaneh Kavoosfar.

Solrosorna i familjen Kavoosfar-Olofssons trädgård i Saltsjö-Duvnäs har under sommaren nått imponerande tre meters höjd.

– Grannarna säger att de inte kan låta bli att titta på blommorna, säger Farzaneh Kavoosfar.

Först blommade de inte alls, det var bara gröna blad på stjälkarna.

– Först kom inget, sedan kom allt på en gång, säger Farzaneh Kavoosfar.

Familjen har bott i radhuset i två år. Förra sommaren hade de också solrosor, men då blev de som högst 1,5 meter.

Nu har familjen tvingats att
stötta upp växterna med pinnar.

Farzaneh Kavoosfar är förvånad över att de har blivit så långa.

– Jag har aldrig sett så långa solrosor, säger hon.

Numera kan de se solrosorna där ute i trädgården när de befinner sig på övervåningen i radhuset.

– Man ser konturerna av dem, och kan hälsa på dem.

I trädgården har familjen även en mängd andra blommor, som rosor, liksom två vattenspeglar, belysta med färgade lampor kvällstid.

– Det är jättevackert med färg, det blir jätteromantiskt på kvällarna, säger Farzaneh.

Annica Larsdotter, trädgårdsrådgivare, konstaterar att solrosor är populära att odla i trädgården.

– Sedan är det många som får dem på köpet, solrosfrön som hamnar under fågelbordet.

Fera solros tävlingar arrangeras på olika håll, bland annat av trädgårdsföreningar och av tidningar, som tidningen Land.

– Det finns solrosor som är tre till fem meter långa, då är det långt, säger Annica Larsdotter.

163751.jpg

Hobbitbyn läggs på is

Planerna på världens första hobbithusby på Muskö försenas.
När arbetet med den första delen av Drömgårdsprojektet nu påbörjas finns inte några ­hobbithus med.

Planerna har varit kreativa och fantasifulla. Muskö skulle få ett tiotal hus av Sagan om ringen­-karaktär intill 1700-talsherrgården Arbottna.

Hobbithusbyn – den första i sitt slag i världen – har planerats bli en del av Drömgården, lantgårdsprojektet som planerar uppemot 200 hus för storstadsbor som vill bo och leva den ekologiska drömmen på Muskö.

Redan under sommaren i fjol hoppades ägarna att det första huset skulle stå klart.

Men när detaljplanearbetet för första bebyggelsen kring Arbottna nu sätter i gång finns inga hobbithus med, berättar Göran Svensson (S), stadsbyggnadsnämndens ordförande.

Det har funnits skepsis kring projektet bland en del folk, berättar han.

– En del av Drömgårdens ursprungliga idéer kanske inte har varit helt realistiska.

Vilka då?

– Idéerna om hobbithus. Och äppelodlingen, vad jag förstått har den inte fungerat. Men de tunga delarna tycker vi från kommunen är riktiga. Att exploateringen ger förutsättningar till att våtmarkerna och ängarna kan restaureras ute vid Arbottna.

Marcus Friström, vd på Drömgården, berättar att planerna på hobbithus fortfarande lever, och avstår från att kommentera stadsbyggnadsnämndens tveksamhet.

– Hobbithusen passar inte in i det här området runt herrgården, men vi är väldigt positiva till husen på sikt. Det finns andra platser där de passar väldigt bra,.

Hur många hus som får plats i denna första etapp är oklart men de är alltså aktuella runt den gamla herrgården. De väntas bli småskaliga trähus som knyter an till traditionen vid Arbottna, enligt Göran Svensson, som tror att det kan finnas en lösning på vattenfrågan till åtminstone första etappen.

Några större förändringar av området kan kommunen hittills inte se.

– Det kommer inte att hända mycket förrän man vet om det går att realisera byggplanerna. Säg att det tar två år innan denna plan är klar, och byggnationen kan påbörjas, säger Göran Svensson.


FAKTA

Tre månader per hobbithus

Fastighetsägarna till Arbottna lät sommaren 2013 låta byggaren Simon Dale, som själv bodde i ett hobbithus i västra Wales, presentera planerna ute vid Arbottna. Det skulle bara ta tre månaders arbetstid per hus på Muskö, enligt Drömgården.

Förutom planerna på cirka 200 hus inklusive en hobbitby har Drömgården haft planer på äppelodling, musteri, mejeri, bryggeri och flera betesdjur.

164693.jpg

Tufft att avspisa män i tv

I höst har tv-tittarna sett Värmdöprästen Åsa Meurling söka kärleken 
i SVT:s ”Tro, hopp och kärlek”. Banden till männen hon träffade blev starkare än hon hade kunnat tro.

För bara några månader sedan var Åsa Meurling en tämligen okänd präst i Djurö, Möja och Nämdö församling. Men i höst har hon blivit känd för tv-tittare i hela Sverige. I serien ”Tro hopp och kärlek” söker hon och tre andra präster kärleken. Åsa Meurling har, inför kamerorna, dejtat fem olika män.

En märklig situation, tycker hon när hon reflekterar över vad som hände under sommarens intensiva inspelningsveckor.

– Jag blev förvånad över hur känslomässigt engagerad jag blev och hur starka banden blev mellan mig och dem, även när det inte blev kärlek. Jag tror att det beror på den utsatta situation som vi befann oss i tillsammans, berättar hon hemma i lägenheten i Stavsnäs.

Hur det gick med kärleken kan Åsa Meurling inte avslöja – när den här artikeln trycks är det tre avsnitt kvar. Men hon berättar om hur programmet påverkade henne. Först ville hon inte alls vara med, när en god vän kom med förslaget. Att ”dejta inför kameran” var inte hennes grej och hon trivdes bra med livet som det var – med sin identitet som präst, med naturen och lugnet i skärgården och med sina två utflugna döttrar.

– Men så förstod jag att programmet gav mig möjlighet att ge en verklighetsnära bild av präst­yrket och visa att det inte är något konstigt. Då sa jag ja, berättar hon.

Och när hon väl sagt ja blev längtan efter att träffa någon faktiskt starkare. I programmet får tittarna se Åsa Meurling varligt och ­öppet närma sig männen. Vare sig de fikar på klipporna, spelar minigolf på Siggesta gård eller tar en promenad till en hästhage behåller hon sin sökande, om än lite reserverade, blick.

– Det var konstigt hur snabbt jag vande mig vid kameran vid träffarna. Då var det tuffare att filma inslagen då jag var ensam. Intervjuarna låg på och ville pressa fram känslor. De ville ha bra tv och tyckte att jag skulle vara mer frispråkig men jag ville inte såra någon genom vad jag sa.

Lika tufft var det att ”avspisa” de män hon kände att hon inte passade ihop med. Det skedde inför kameran utan att de var förberedda, för att ge känslosam tv. Åsa Meurling gick med på det, trots att hon var tveksam.

– Det var väldigt tufft. Det handlar ju om människors liv. Det fanns saker som jag förklarat för tv-teamet att jag inte ville göra men när vi väl var på plats förklarade de att det nog inte gick att undvika, berättar hon.

Hon ångrar inte sin medverkan och har fått mycket positiv respons från omgivningen, som tycker att programmet gjorts på ett fint sätt och att många kloka saker blivit sagda. Men hon vill ändå ge några råd till den som får ett liknande erbjudande.

– Det är viktigt att verkligen fundera på var man står, så att allt man gör och säger landar i en själv.


FAKTA

Flyttade till Stavsnäs

Namn: Åsa Meurling.

Ålder: 52 år.

Bor: I lägenhet i Stavsnäs.

Familj: Två vuxna döttrar.

Yrke: Präst i Djurö, Nämdö och Möja församling.

Aktuell: Söker kärleken i SVT:s serie ”Tro, hopp och kärlek”, tisdagar kl 20. Programledare är Mark Levengood.

Om Stavsnäs: ”Jag kom hit för 1,5 år sedan och trivs väldigt bra med lugnet och naturen.