2016-05-10 09:00
Mitt i Stockholm


”Manisk mekanism driver oss kreativa”

Mitt i:s reporter Jill Eriksson om det kreativa folket. De som skapar.

En morgon när jag var kanske tio år gick jag ner till köket. Där hade far byggt ett tält i grön filt. Jag var tvungen att gå igenom det för att komma till skafferiet och frukostbrödet.

Man känner igen de kreativa människorna på att de ofta försvinner in i dimman, förlorade i något som fullständigt fängslar och upptar deras tid. Ögon som tittar, men som inte ser, för den kreatives ögon ser någonting annat än dens som står bredvid. Det finns liksom en manisk mekanism som håller struptag om den som i den oberoende åskådarens ögon betraktas som kreativ, förvirrad eller kanske galen.

Jag har vissa maniska drag. Likt min far försvinner jag ofta in i projekt. Alla avslutas inte. Alla ska inte avslutas. Många projekt måste liksom leva för evigt. Många saker måste testas, förstöras och förgöras innan de kan avfärdas som någonting som inte var för mig.

Och håret måste kunna få stå på galen ända.

I förra veckan träffade jag en man som heter Kaos, en känd graffitikonstnär med just håret på ända.

Och ibland är det som Astrid Lindgren skriver i en av sina böcker om Emil i Lönneberga: ”När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon”.

Jag är ingen pojke, men där tändes ett ljus.

Missa inte reportaget om den otyglade konsten längre in i tidningen.