2016-05-03 09:10
Daniella Backlund


På kryss med räkor och vilsna fransmän

Räkkryssningar – ett borgerligt nöje från förra sekelskiftet, eller en 80-talsfest som aldrig tar slut. Vi hoppade på m/s Vindhem en sen aprilkväll för att ta reda på allt du skulle vilja veta om räkkryssningar men varit för skraj för att fråga om.

 

Klockan är strax innan sju när vi kliver på båten på Nybrokajen. Vi ska fira in våren till havs. Ute blåser det snöblandat regnet rakt i ansiktet på oss.

Men på båten är det varmt. Trots att det ska dröja 20 minuter tills att vi kastar loss är det redan fullt vid borden. Folk som firar 60-årsfest, några kompisgäng, en ensamseglare och franska turister sitter alla och pillar räkor i rask takt.

På de brunlackade borden står skålar med aioli, vitt vin och vitt bröd. Som det ska vara.

Att äta räkor är en relativ ny företeelse. Från början var det borgerlig sommarmat som introducerades under 1800-talets senare hälft. Eftersom det inte gick att frakta räkor mycket längre än till den hamn fiskebåten lade till vid innan skaldjuren blev skämda nådde räkrätterna inte heller mycket längre än kusterna.

Det ändrades efter andra världskriget då industrifisket kom igång på allvar. Snart kunde stockholmare på östkusten lördagslyxa med vitt vin och räkor, berättar måltidsforskaren från Örebros universitet, Rickard Tellström.

– Efter att ha fortsatt att vara rätt lyxigt under 70-talet kom räkfrossan igång på allvar under 80-talets början. Alla letar efter det stora klippet. Och en räkfrossa är mycket av något till synes lyxigt till ett överkomligt pris.

Lyx och frossa går inte riktigt ihop?

– När något som har varit åtråvärt och kanske bara förunnat överklassen blir tillgängligt, då överkonsumerar medelklassen och arbetarklassen. Räkor är ju fortfarande något som trots allt har lite guldkant, något som ger oss en känsla av att vi har det bra.

På bordet bakom oss tycker inte fransmännen att de gjort något vidare kap alls.

– Är detta allt? Går det att beställa en sallad? undrar Gaël Jouaillec.

Han ville göra något som typiska stockholmare gör. Så kollegorna på jobbet rekommenderade en räkkryssning.

– I Frankrike är vi vana vid förrätt, huvudrätter, ost och efterrätter, säger han och skrattar.

På bordet bredvid dem står en flaska rött vin.

Strax efter att m/s Vindhem passerar Fjäderholmarna är vi mätta. Så vad händer nu? Det är fortfarande tre timmar kvar innan vi är hemma igen.

– Det serveras en ostbricka vid halv tio, säger servitrisen samtidigt som hon dukar undan resterna av den intensiva räkfest som pågått den senaste timmen.

Vad hon inte berättade var att det strax blir underhållning. En trubadur, en trummis och tio röjiga rock-låtar. Snart är alla middagsgäster uppe och twistar till Creedence Clearwater Revival’s Who’ll stop the rain. Vi också. When in Rome, do as the Romans do.

Fransmännen tittar på. De är inte särskilt imponerade av ostbrickan som ställs fram strax efter att första delen av livemusik-setet tystnat. Det är inte vi heller. Utvecklingen som höjt nivån på stans krogar avsevärt de senaste åren har inte nått räkbåten.

Räkkryssningar i Stockholms skärgård är ett nöje som pågått sedan slutet av 80-talet. Innan dess fanns det andra sorters helkvällar på sjön. Ett vanligt exempel var ångbåtsjazz, där stockholmare hoppade på en tur som tog några timmar och blev underhålla till sjöss. Före 70-talet var det ett annat läge.

– Då kanske man tog en tur runt Värmdö och drack en fruktsoda, på sin höjd. Sen fick folk mycket mer pengar och helt andra krav. Det är ju därför sådant här som matkryssningar uppstått, säger Gunnar Friberg, trafikplanerare på Vaxholmsbolaget med stort intresse för historien kring skärgårdsbåtarna.

Det är dags för en andra omgång musikunderhållning. När trubaduren stämmer upp i Tom Jones Delilah blir publiken som tokig.

Allt svängande hit och dit gör att vi tror att båten ska kapsejsa.

Och varför sjunger alla så högt?

Vid elvasnåret är vi tillbaka i tryggt förvar på Nybrokajen. Båtturen var förvisso överraskade rolig, men fyra timmar var lite väl lång tid ute till havs.

Och fransmännen då, som varken var särskilt förtjusta i räkor, eller i att bugga till rock’n’roll.

– Det var helt fantastiskt, utsikten, att få se hur vacker skärgården är var verkligen överraskande, säger Gaël.