203788.jpg

Petter gör gospel för syndare

90-talet ringde och ville ha sin tillbaka sin house-musik. På östra Söder svarade dj:n, producenten och författaren Petter Wallenberg.– Jag vill ta er tillbaka till början, till bögigheten, till gospeldivorna och till synden säger han om sin nya skiva som släpps i början av juni.

Hemma hos Petter Wallenberg är det färg överallt. På soffkuddarna, på väggarna och bland prylarna.

90-talsestetik?

– Nja, snarare etno-eklektiskt säger Petter. Samtidigt drar han handen över en av de mönstrade soffkuddarna från inredningsbutiken Colours of Africa som ligger några hundra meter från hyrestvåan i Skanstull.

Fast lite 90-tal är det nog ändå. Om än inte lika mycket som hans kommande skiva. I början av juni släpper Petter, via sitt musikprojekt House of Wallenberg, albumet My house is your house. Det är första skivan på tre år. Sedan debuten Legends, då han debuterade som artist efter att slagit igenom som författare med boken Bögjävlar några år tidigare, har han även hunnit med en stor hyllad kampanj för att stoppa spridningen av Hiv.

Nya plattan är fylld av melodiösa pianoslingor och gospelsång över raka housebeats. Precis som det lät för 25 år sedan och med gästartister som Angie Brown och Victoria Wilson James från brittiska Soul II Soul och The Shamen.

Det är lika mycket konst som politik, och något som ligger helt rätt i tiden enligt honom själv.

– När jag började göra den här skivan för tre år sedan var det ingen annan som höll på med att göra gospelfylld 90-talshouse. Snarare tvärtom. Nu har tiden kommit i kapp. Skivan blev klar precis i rätt ögonblick.

Att housen har tvättats vit och blivit typiskt manlig är något Petter återkommer till flera gånger. Han menar att ursprunget sopats under mattan.

Genren som växte fram på svarta gayklubbar på 80-talet ska nuförtiden vara icke gay, icke svart och icke kvinnlig för att tas på allvar.

– Jag vill liksom sudda bort den bröliga stämpeln som house har fått. Nu vill jag vända upp och ner på machisimon; slänga in glittriga bögar, gospel-divor och piano för att göra den feministisk igen.

Du är puritan?

– Nej, men instinktivt ville jag göra en skiva med soundet som beskrev min egen frigörelse; musiken jag kom ut som om gay till, och kom ut i världen till, säger Petter och fortsätter:

– För mig ska housen vara jämställd, musik fylld av hjärta och glädje från disco och gospelmusik.

För allt handlar i botten om gospel, menar han. All popmusik kommer därifrån, discon och housen också. Även om kärlekshistorien med den religiösa musiken inte är helt bekymmersfri.

– Det är ju kristen musik. Jag är väldigt sekulär, och dessutom gay vilket på många sätt är en synd i de här sammanhangen. Men housen är en egen kyrka, och min skiva är gospel för syndare som jag.

Förutom att göra musik driver Petter också kulturtidskriften Mums, som han själv beskriver som ett glofifierat punkfanzine. Dessutom driver han klubben Mums mums på Södra teatern och håller på med ett -musikprojekt i Uganda. Hela lägenheten är utsmyckad med saker från hans olika projekt.

Många bollar i luften, gillar du att ha det så?

– Oh ja. Alltså jag kan ju leva på att vara kreativ vilket är väldigt lyxigt, men samtidigt kräver det väldigt hårt jobb; att man är smart och prioriterar rätt saker.

Från att ha sett Stockholm som inskränkt och slutet när han lämnade sin betongförort för London som tonåring, är han lite av en lokalpatriot nu. Petter talar sig varm om sitt eget kvarter och ställen som Bläcktornskällaren, caféet Älskade traditioner på Södermannagatan och favoriten Kafe Klavér på Rutger Fuchtsgatan. Men sedan 2008 bor han både i Stockholm och London.

– Jag levde ut mina drömmar i London, men I was a club kid with brains. Jag stod kvar i bostadskön och efter 20 år fick jag faktiskt ett förstahandskontrakt. Nu pendlar jag mellan London och Stockholm och känner mig lika hemma i båda städerna.

Hur har det påverkat din skiva?

– Studion ligger i London och artisterna jag samarbetar med kommer från hela världen. Men jag är påverkad och inspirerad av Stockholm också. Vi är ju liksom en kulturell stormakt och det kommer så mycket bra konst härifrån, tycker jag. Stockholm har verkligen förändrats sedan jag drog till London första gången.

Sedan hejdar han sig.

– Eller, det är nog jag som blivit bättre på att plocka russinen ur kakan.