201155.jpg

Siktar mot stjärnorna

Har du någonsin ställt dig på scen med vetskapen om att du snart ska bli bedömd? Kanske hånad? Tänkte väl det. Redaktionen testade hur det är att sjunga framför en jury. Och inte vilken jury som helst.

 

Johan flummar runt, vankar och yrar, jag är konstant kissnödig och Sandra vill hela tiden spy.

Det är dags för Mitt i Stockholms karaoke-kväll och till den har vi bjudit in originaljuryn från TV4:s 90-tals-fenomen Sikta mot stjärnorna. Nu ska de döma igen. Den här gången är det vi som ska nagelfaras.

Bengt Palmers kommer först, sedan Ingela ”Pling” Forsman och till sist Lasse Anrell.

Det är dags för show.

Tre musikproffs och tre dårar som klätt ut sig i billiga peruker av nylon, förenas på puben Harry B James en tisdagskväll.

Utanför är himlen blå.

Jag dricker vatten, Sandra övar på toaletten och Johan vankar vidare.

Vid baren samlas några trogna nyfikna besökare med jordnötter och öl. Juryns ankommande har fått en och annan att höja på brynen och förväntningarna stiger.

Kamerorna riggas. Karaokekillarna testar ljud och jag tycker ohyggligt- synd om mig själv efter att en av karaoke-killarna konstaterat: ”Don’t know why? Nä, just den Norah Jones-låten har vi inte. ”Det är alltså låten som jag övat in.

Jag bryter ihop, biter ihop och byter låt.

För först ut är jag.

Låten, alltså What’s up med 4 Non Blondes, går alldeles för högt. Publiken är alldeles för liten för att kunna peppa ordentligt.

Jag ylar loss, rutorna i barfönstret tycks skallra och så är det dags för bedömning.

– Det här var det värsta jag har hört, det låter som något hämtat ur en förlossningssal på Södersjukhuset, skanderar Lasse Anrell med gnälliga ögon.

– Gubbe, tänker jag och förbannar förkylningar, allergier och allt annat som jag intalar mig förstörde mitt framträdande.

Sandra går på Rehab. Amy Winehouse-outfiten är riktigt övertygande, men händerna skakar och sången går liksom lite snabbare än vad takterna i låten slår.

– Jag tycker att du är modig, säger Ingela ”Pling” Forsman.

Det är hennes ord man vill höra.

De som inte är så hårda och inte så dömande. Bengt Palmers är också ganska schysst.

Men Lasse Anrell är ond. Precis som när det begav sig på 90-talet.

– Vår roll var så tydlig i Sikta mot stjärnorna, det var att vara jury, säger Lasse Anrell.

Och rollerna sinsemellan var också glasklara.

– Bengt skulle vara professorn, jag skulle sitta och vara blond och söt och Lasse var den elaka. Men vi tog det aldrig till ytterligheter, säger Pling.

Inte som de senaste årens mer argsinta uttalanden från jurymedlemmar i tv-sända talangjakter. En person som Sikta mot stjärnorna-juryn återkommer till är Simon Cowell från American idol.

– Han har blivit något av en ledstjärna i det här, säger Bengt Palmers.

– Men han är ohyggligt mycket grövre än vad jag var, säger Lasse Anrell.

Han nämner också Alexander Bard, den svenska motsvarigheten till Simon Cowell.

– Jag gillar inte tonläget. Tv är ett så starkt medium och det bidrar till ångest hos unga människor. Vi var precis lagom elaka, säger Lasse Anrell.

Och även om han själv var den elakaste i Sikta mot stjärnorna-juryn och under många år har arbetat med att skriva ganska elaka recensioner och krönikor, så har han också fått känna på hur det är att bli sågad och offentligt förödmjukad som barnboksförfattare.

– En av mina böcker jämfördes med en våldtäkt av Jane Magnusson i DN. Jag kan vartenda ord i recensionen.

Sist ut på Harry B James låga scen är Johan Thornton.

Han drar på sig tvärtjocka glasögon och en solkig linneskjorta. Introt till Björn Afzelius Tusen bitar drar igång och Johan är säker.

Alltså helt säker på att det inte är för sent för att bli upptäckt.

Han skorrar på rrrrren och tonerna sitter där de ska, men flamset inombords bubblar upp lite. Något som juryn direkt märker.

– Jag måste fråga, du är inte från Skåne, va? säger Pling.

Total tystnad. Johan är född i Lund.

– Du var lite för ironisk, Afzelius måste man ta på allvar, säger Lasse Anrell.

Han vet. Tillsammans med Lasse Holm framförde han Afzelius hitlåt Sång till friheten på Bengt Palmers bröllop för evigheter sedan.

För två år sedan firade Sikta mot stjärnorna 20 år. Programmet som startade 1994 blev snabbt en succé och bänkade stora delar av Sveriges befolkning i sofforna på fredagskvällarna.

–Det fanns ingen annan artist-underhållning av den typen då, säger Lasse Anrell.

–Tänk om vi hade varit lika elaka som Alexander Bard, med den unga publik och de deltagare som vi hade, -säger Ingela ”Pling” Forsman.

När vi nu ”leker” Sikta mot stjärnorna på Harry B James slår det mig hur sjukt obehagligt det måste ha varit att vara med på riktigt.

– Vi tycker att det är modigt av er journalister att göra det här, ni kommer att ha större förståelse för andra som står där och blir bedömda, säger Ingela ”Pling” Forsman direkt efter framträdandet.

Sant. Jag kommer aldrig mer att vara elak.

Den som själv vill ställa sig på scen och sjunga ut i Stockholm har många alternativ. Nästan varje dag i veckan arrangeras det någon form karaoke i stan, med allt i från livebandsmusik till hårdrockstema.

Många pubar anlitar kringresande arrangörer som kommer dit med utrustning och låtlistor, men på Harry B James har man sin egen utrustning.

Här är det bartendern Markus Hagberg och servitören Thomas Åsberg som kör karaoken. På söndagar, måndagar och tisdagar kommer publiken för att sjunga och då roddar de musiken och ljuset.

Vilken är den värsta karaoke-upplevelsen?

– Jag hatar Don’t Stop Believin’ med Journey. Varje kväll, alltså det är minst en gång varje kväll som den ska sjungas, säger Thomas Åsberg med en rysning.

För Markus Hagberg handlar det inte så mycket om låtarna utan mer om dem som inte respekterar utrustningen.

– Du vet, spiller öl på grejerna och vevar med mikrofonerna.

Jag vet. Jag har varit en av mikrofonvevarna.

Förlåt.