2016-03-04 06:15


Verkligheten drar rekordpublik

Making a murderer, The jinx, Palme, Tusen bitar, Jag är Ingrid, Den unge Zlatan, Sextemplet och Kiki.Intresset för dokumentärer syns 
i både i streamingtjänsternas utbud och hos den växande publiken som ser dem på biografer och festivaler.

Förra året drog svensk dokumentärfilm fler biobesökare än någonsin tidigare under 2000-talet. Och då hade ändå Palme och Searching for Sugar Man stora publikframgångar 2012.

För drygt två veckor sedan skrev bröderna Fredrik och Magnus Gertten också historia med den största biolanseringen av en dokumentärfilm 
i Sverige hittills när Den unge Zlatan premiärvisades på 219 svenska biografer.

– De senaste åren har det varit en enorm boom både publikmässigt och när det gäller hur dokumentärfilm har utvecklats som genre, säger Agneta Mogren, festivalchef för Tempo dokumentärfestival som drar igång i nästa vecka.

Hon om någon borde veta, hon som har arbetat med dokumentärfestivalen sedan starten 1998. Agneta Mogren tror att utvecklingen delvis har att göra med att dokumentärerna rent produktionsmässigt och tekniskt håller en högre kvalitet numera.

– Det är bra fotografer och man jobbar med dramaturgi, producenter, musik och ljud på ett annat sätt i dag. Det är en större apparat precis som 
i spelfilmer. Även om du kanske filmar i mindre team för att komma nära händer mycket efteråt i klipprummet. Många dokumentärer är verkligen filmer som gjorda för att visas på storduk.

Men att få visa sina filmer på bio är fortfarande få dokumentärfilmare förunnat och att kunna försörja sig på att göra dokumentärfilm ännu mer sällsynt. De flesta jobbar med annat samtidigt.

För dokumentärfilmaren Johan Palmgren har det blivit som en sport att söka pengar till sina hjärteprojekt.

– Det är ganska bra för gnistan, för att man ska brinna så måste man hela tiden vara på språng, skicka in förslag och formulera vad man vill och det är ju bra för filmen. Men ibland är det ett tragglande också, säger han när vi 
träffar honom på hans kontor vid Mariatorget.

Johan Palmgren har varit i branschen sedan 1998 då snickeriverksamheten, som han drev med en vän i Lund, brann ner. Han köpte en filmutrustning för försäkringspengarna och stack till ­Zambia för att filma ett par bröder från Småland som åkt dit för att laga maskiner. Resultatet blev den flerfaldigt prisade dokumentären Mulishani Mulishani.

Sedan dess har han gjort andra saker men hela tiden jobbat med filmprojekt vid sidan av.

– Det är jäkligt spännande att få vara med i andras berättelser och liv och att man aldrig riktigt vet vad som ska hända, säger Johan Palmgren.

Nyfikenheten är en stark drivkraft och ett behov att ta reda på mer efter att ha sett olika nyhetsinslag har varit ingången till flera av hans dokumentärer.

Efter att ha läst en artikel om en swingersklubb i Norrköping som brunnit ner föddes till exempel dokumentären Sextemplet från 2015 som har vunnit flera priser, bland annat Bästa dokumentär på en festival i New York.

Likaså var ett nyhetsreportage ursprunget till hans senaste projekt Taxiklubben. Under två år följde han taxichauffören Allonias som på grund av dåliga villkor startade en fackklubb och tog upp kampen mot Sveriges största taxibolag som ägs av miljardären Rolf Karlsson.

– Jag fick en väldigt stark känsla för Allonias och hans engagemang, säger Johan vars dokumentär kommer att visas på Tempofestivalen.

I år står över 100 dokumentärer, inom såväl film, radio, transmedia och foto, på programmet.

Journalisterna Caroline Kernens och Tova Kurkiala Medbos debutfilm I jakt på ett bättre liv hör till dessa. I den får tittarna lära känna tre kvinnor som reser mellan Stockholm och Rumänien för att tjäna pengar till sina familjer.

– Vi hade båda gjort en del nyhets­inslag om att fler och fler sitter på våra gator och tigger. Men det var frustrerande att bara få berätta så kort om det här, vi kände att det inte gav en rättvis bild, säger Tova.

Duon som precis hade slutat på Journalisthögskolan vid tidpunkten stack ut till ett läger i en Stockholmsförort för att ta reda på mer.

– När vi kom ut dit så såg vi något som inte kändes när man såg bilderna i nyhetsreportagen. Det här måste vi visa på något annat sätt tänkte vi, så jag stack och köpte en kamera på rean, säger Caroline.

Vid sidan av jobb och studier besökte de lägret minst en dag i veckan under ett års tid utan någon budget.

– Hade vi gått den rätta vägen och försökt söka stöd hade det aldrig blivit något, då hade tiden gått. Jag tror också att det var en fördel för oss att vi inte kom med ett stort filmteam utan att vi tog med oss vår kamera och tog oss tid att vara där, säger Tova.

De ville låta det svenska folket lära känna personerna och komma nära, och efter att filmen i höstas visades på Stockholms filmfestival var det också många som menade att deras bild av tiggarna förändrats.

– Sådana här filmer behövs, men det sorgliga är att man behöver jobba ihjäl sig vid sidan av sitt vanliga jobb om man ska göra ett sådant här projekt om man inte är etablerad, säger Caroline.

Tanken på att göra fler dokumentärfilmer är trots det inte främmande.

Att man måste kämpa lite för att projekten ska bli verklighet är en del av grejen, menar Johan Palmgren som trots sin långa bakgrund i dokumentärfilmsvärlden inte tar något för givet.

– Det tänker jag ibland med lite ångest, att den här historien berättas inte om inte jag filmar den. Terrierinstinkten, att inte ge upp och att vara envis, är den viktigaste egenskapen en dokumentärfilmare kan ha.