2016-05-03 08:30
Daniella Backlund


Victor trivs på sin honky tonk-pråm

Kalla fötter, men fin gemenskap.Med traktortallrikar, ljusslingor av tomhylsor och countrymusik har Victor Landergård skapat ett honky tonk-hem ombord på den före detta ballongpråmen Panama.

Ut på bryggan, upp för en liten trätrappa och sedan ett meterlångt kliv för att inte trilla i plurret. Jag är hemma hos 27-åriga Victor Landergård.

Sedan sex år tillbaka bor han på en båt ett stenkast från Gröna Lund.

Innan dess bodde han själv i sin mammas lägenhet på Skånegatan på Söder, men när han kom hem efter att ha rest runt i USA hade hon flyttat in igen.

Det var dags att hitta eget men att köpa var dyrt och att skaffa en liten hyresrätt i närförort var han inte särskilt sugen på.

– Så tänkte jag att båt, det skulle kanske kunna vara något.

Victor hittade en annons på Blocket. Han drog dit på visning och föll pladask för den gamla ballongpråmen Panama.

– Jag gillar vattnet och det marina. Vi har alltid haft båt ute på landet och jag är gammal fridykare, så lite båtperson är jag väl. Men några knopar kan jag inte direkt, säger han och tar en klunk kaffe ur sin röda kopp.

Panama tillverkades i Karlskrona, på Kronans varv, i början av 40-talet. Det var försvarsmakten som använde ballongpråmarna under andra världskriget.

Pråmarna hade själva inga motorer utan bogserades bakom krigsfartyg. Ombord fanns sidenballonger som fylldes med helium och släpptes upp i luften när det skulle övas prickskytte.

Det byggdes många under kriget men idag finns knappt några kvar, tror Victor.

När kriget var slut behövdes de inte längre, så istället övades målskjutning på ballongpråmarna som sänktes en efter en.

– Eventuellt är det här den sista i hela världen, men om någon mer har en får de gärna höra av sig, säger Victor som har jagat information om ballongpråmarna både på Sjöhistoriska museet och på Krigsarkivet.

Måsarna skriar, solen har gått i moln och det är dags att kliva in från uteplatsen på fördäck. Inomhus ljuder favoritalbumet Me and McDill med den amerikanska countrymusikern Bobby Bare på stereon, en av många vinylplattor som ligger framme.

Här har Victor allt han behöver, ett sällskapsrum med soffa på övervåningen, vardagsrum, kök, sovrum och badrum med badkar under däck.

En stor del av grejerna på båten har fått följa med hem från Victors många olika resor. På en hylla i vardagsrummet står ett pris från en turbanknytartävling i Indien från 2011 där Victor kom tvåa och i taket sitter en måltavla från en skjutbana i Austin.

Sedan finns det registreringsplåtar, filmposters, en leksaksångmaskin, tallrikar från traktorföretaget John Deere, böcker i massor och en gatuskylt som Victor hittade i en buske vid Berzelii park.

El Maco-mannens röda sombrero är Victor också riktigt nöjd med.

– Jag hittade den på Blocket för en hundring. Han gjorde inte en grej av att han var det utan det visade det sig när jag kom dit, ett lucky shot, säger han och skrattar.

Ljusslingan i taket som någon kvinna i USA tillverkat av gamla hylsor från skjutbanor lyser i rött, grönt, blått och gult.

Prylarna, musiken och klädstilen – det mesta är amerikanskt.

– Jag har väl fastnat lite för Honky tonk-stilen från södra USA. Men framför allt gillar jag saker med historia, som är en conversation starter.

Grilloket ute på däck, som går att både röka och grilla på, är däremot en ny favorit som lär användas mycket i sommar.

– Det är oslagbart att bo på båt på sommaren, att sitta ute på fördäck i solnedgången. Eller ta roddbåten över till Grönans gästhamn när det är konserter.

Annars är det bästa med båtlivet grannarna. Medelåldern är någonstans kring femtio år, uppskattar Victor, men även barnfamiljer bor här.

– Det är ett härligt community. Vi firar midsommar ihop och du kan gå över och låna socker hos grannen som förr i tiden. Man tar hand om varandra och hjälps åt. Det binder oss samman, säger Victor.

Den som vill bo på båt ska vara beredd på att det är mycket fix, till skillnad från en lägenhet måste du ständigt se över båten. Du lever konstant med risken att ditt hem kan sjunka, åtminstone i teorin. Dessutom är utrymmena knepiga att möblera och så är det kallt nästan jämt.

– Jag har ett par fula morfarstofflor från Albanien jag brukar ha på mig, säger Victor och håller skrattande upp en rutig toffla.

Nej, båtlivet är kanske inte för alla.

– Det är lite som ett kall. Inget man gör om man inte är sugen.